Så, hur gick det då? Historien fick ju inte ett slut?
Jo, det gick till slut. Med hjälp av den alltid så hjälpsamma Carl fick jag in mitt DS2019 till ett vänterum där jag hölls fången med andra misstänkta. Department of Homeland Security satte mig att vänta när de letade upp min medsvensk Carl. Sedan blev det bara stämplar i passet och snart var jag åter en fri man i de förenta staterna.
Känslan av att äntligen komma bort från pappersbesväret var underbar. Lika underbar var inte den extra söndagen. Alla former av rutiner var som bortblåsta. Snart somnade jag hemma på sängen, vid en tidpunkt då jag inte borde sova och dessutom vaknade jag inte av klockan. Det tog mig två dagar att komma i fas, ett tips, sov på planet. Undvik dessutom barnfamiljer i närheten om du saknar öronproppar.
På jobbet kom ofta frågan "Hur var Japan?", man kan ju inte förändra den man är så svaret blev alltid "Annourlunda.". Jag gav Carl den billigaste japanska whiskyn jag kunde hitta, den var tydligen inte så bra. Jobbet fick en väggbonad och en flaska torr Sake, ett japanskt risbrännvin.
Friday, October 31, 2008
Saturday, October 25, 2008
Papperstrul, löst?
Jag har biljetten nu, ska strax genom säkerhetskontrollen. Har bett Carl att ta med sig mitt DS2019 till flygplatsen. Snart ska jag försöka sova, först mat bara och ombord på planet. Kanske kan jag lyckas få dygnet i fas tillräckligt raskt för att slippa problem denna gång. Fick tala med en herre från amerikanska ambassaden som sa att allt verkade i sin ordning, vilket det var. Vi får väl se när jag landar.
Papperstrul
Sitter just nu på Narita, flygplatsen i Tokyo. Har underbara åtta timmar till dess att jag får flyga till USA. Jag sov inte mycket inatt, mina kära kamrater i rummet snarkade som attan och det var varmt. Dessutom så visste jag att morgondagen skulle bjuda på lite roliga problem, mer om detta nu.
Det finns ett papper, DS2019, tror jag nämnt det tidigare. Detta papper tillsammans med mitt Visa, som sitter inklistrat i mitt pass, är ett bevis för att jag får komma in i USA som intern och bli tränad. Om man under sin tid i USA vill lämna landet och återkomma måste DS2019 först signeras av en person från AIPT. Detta hade inte jag ordnat och det blev lite hektiskt när jag skulle åka, men i slutänden sa AIPT att jag skulle åka men att jag skulle få ett mail med ett intyg som jag skulle via upp när jag åkte tillbaka. Bra, tänkte jag. Inget kan väl gå fel nu? De enda som ska kolla på pappret är de amerikanska myndigheterna och de kommer förstå jargongen och vad det rör sig om.
Naiv som man var trodde man ju det, men när jag kom till Itami, en av två flygplatser i Osaka, blev det omedelbart problem. "Åka in på ett J-1 Visa, då ska du ha DS2019 och vi vill helst använda den fina streckkoden som finns på pappret", de som säger detta är inte amerikanska myndigheterna utan ANA, ett japansk flygbolag. Jag försöker förklara och kan inte göra detta på japanska utan det blir omedelbart problem. Jag får tala med en person med högre befattning och bättre engelska och de informerar mig om att de inte kan verifiera detta med United som är det flygbolag jag skall flyga med till USA från Tokyo. De har nämeligen stängt just nu. Jaha, tänker man, tack för den. Så jag får bara biljetten till Tokyo och skall tala med United när jag kommer fram.
Flyget till Tokyo tar inte mer än en 1 1/2 timmar och snart står jag på Narita och märker snabbt att United har stängt även här. Det slutar med att jag får ringa dem och de ber mig vänta tills de öppnar, 2 1/2 osäkerhet serverat på ett fat. Fortsättning följer, 1/2 timme kvar nu.
Det finns ett papper, DS2019, tror jag nämnt det tidigare. Detta papper tillsammans med mitt Visa, som sitter inklistrat i mitt pass, är ett bevis för att jag får komma in i USA som intern och bli tränad. Om man under sin tid i USA vill lämna landet och återkomma måste DS2019 först signeras av en person från AIPT. Detta hade inte jag ordnat och det blev lite hektiskt när jag skulle åka, men i slutänden sa AIPT att jag skulle åka men att jag skulle få ett mail med ett intyg som jag skulle via upp när jag åkte tillbaka. Bra, tänkte jag. Inget kan väl gå fel nu? De enda som ska kolla på pappret är de amerikanska myndigheterna och de kommer förstå jargongen och vad det rör sig om.
Naiv som man var trodde man ju det, men när jag kom till Itami, en av två flygplatser i Osaka, blev det omedelbart problem. "Åka in på ett J-1 Visa, då ska du ha DS2019 och vi vill helst använda den fina streckkoden som finns på pappret", de som säger detta är inte amerikanska myndigheterna utan ANA, ett japansk flygbolag. Jag försöker förklara och kan inte göra detta på japanska utan det blir omedelbart problem. Jag får tala med en person med högre befattning och bättre engelska och de informerar mig om att de inte kan verifiera detta med United som är det flygbolag jag skall flyga med till USA från Tokyo. De har nämeligen stängt just nu. Jaha, tänker man, tack för den. Så jag får bara biljetten till Tokyo och skall tala med United när jag kommer fram.
Flyget till Tokyo tar inte mer än en 1 1/2 timmar och snart står jag på Narita och märker snabbt att United har stängt även här. Det slutar med att jag får ringa dem och de ber mig vänta tills de öppnar, 2 1/2 osäkerhet serverat på ett fat. Fortsättning följer, 1/2 timme kvar nu.
Friday, October 24, 2008
Den sista dagen, Japan
Inga bilder idag, kameran fick vila och jag ägnade mig åt annat. Gick upp tidigt och tänkte ta mig till Hiroshima, det skulle gå på två timmar med Shinkansen (snabbtåg). Jag kom dock snabbt på andra tankar när jag fick se prislappen, 22'000 Yen tur och retur, mer om man ville ha en reserverad stol. Jag kunde inte motivera en blixtvisit, så det fick vänta till någon annan gång.
Jag gick istället runt lite och undrade vad jag skulle ta mig till. Min brevvän hade bestämt deklarerat att hon hade fullt upp med sina studier och att hon inte hade tid med mig. Bittert, ensamt ska det vara. Istället blev det att shoppa lite, köpte en elektroniskt ordbok, engelska till japanska, vice versa. Det är lite komplicerat att manuvrera runt i menyerna på japanska dock, men det går. Fick en snabb lektion av säljaren, så nu kan jag slå upp det mesta men jag vet att det finns tusentals små funktioner jag inte har någon aning om.
Sedan bar det av in till Osaka för att uppleva en storstad en gång till. Eftersom det var fredag så myllrade det av människor. För första gången kände jag att det var just en storstad, och hur mycket värre kan Tokyo vara? Jag letade runt efter souvenirer och krimskrams så att jag skulle vara klar inför hemresan imorgon. Man fick dock akta sig för att få slut på pengar, ville inte ta ut mer Yen än nödvändigt. Några på jobbet hade bett om japansk sprit, det måste jag köpa imorgon efter sista säkerhetskontrollen, man får ju inte resa med vätska nu för tiden.
När jag gick omkring där kunde jag inte låta bli att störa mig på min syn. Jag fick 1.2 på syntestet jag gjorde tidiare och jag har verkligen problem att fokusera på saker långt bort. Jag vet inte om det beror på för lite sömn och mat, eller om jag faktiskt håller på att bli gammal. Det oroar mig lite.
Jag undrade också över känslan av att växa upp här. Hur hanterar man det hela om man vill känna sig unik i ett land som detta? Är ungdomskulturen en effekt av detta? För hur blir man unik och känner sig unik när allt är så lika och alla andra är så många? Jag som kände detta när jag var i Stockholm, här måste det nästan vara kvävande om man hamnar i samma situation.
Mitt skägg är obekvämt långt nu, likaså mina naglar och mitt behov av att ha ett hem och någon att prata med. Mail är väl okej, blogg med, men det ska bli väldigt skönt att komma till USA och träffa Carl. Främlingar, det finns det gott om, och i det här landet är det inte lätt att skaffa vänner utan att man slagit hål på den tjocka yta som finns över det sociala nätverket här. Nåväl, nog om det, sömn sömn, snart skall jag upp igen.
Jag gick istället runt lite och undrade vad jag skulle ta mig till. Min brevvän hade bestämt deklarerat att hon hade fullt upp med sina studier och att hon inte hade tid med mig. Bittert, ensamt ska det vara. Istället blev det att shoppa lite, köpte en elektroniskt ordbok, engelska till japanska, vice versa. Det är lite komplicerat att manuvrera runt i menyerna på japanska dock, men det går. Fick en snabb lektion av säljaren, så nu kan jag slå upp det mesta men jag vet att det finns tusentals små funktioner jag inte har någon aning om.
Sedan bar det av in till Osaka för att uppleva en storstad en gång till. Eftersom det var fredag så myllrade det av människor. För första gången kände jag att det var just en storstad, och hur mycket värre kan Tokyo vara? Jag letade runt efter souvenirer och krimskrams så att jag skulle vara klar inför hemresan imorgon. Man fick dock akta sig för att få slut på pengar, ville inte ta ut mer Yen än nödvändigt. Några på jobbet hade bett om japansk sprit, det måste jag köpa imorgon efter sista säkerhetskontrollen, man får ju inte resa med vätska nu för tiden.
När jag gick omkring där kunde jag inte låta bli att störa mig på min syn. Jag fick 1.2 på syntestet jag gjorde tidiare och jag har verkligen problem att fokusera på saker långt bort. Jag vet inte om det beror på för lite sömn och mat, eller om jag faktiskt håller på att bli gammal. Det oroar mig lite.
Jag undrade också över känslan av att växa upp här. Hur hanterar man det hela om man vill känna sig unik i ett land som detta? Är ungdomskulturen en effekt av detta? För hur blir man unik och känner sig unik när allt är så lika och alla andra är så många? Jag som kände detta när jag var i Stockholm, här måste det nästan vara kvävande om man hamnar i samma situation.
Mitt skägg är obekvämt långt nu, likaså mina naglar och mitt behov av att ha ett hem och någon att prata med. Mail är väl okej, blogg med, men det ska bli väldigt skönt att komma till USA och träffa Carl. Främlingar, det finns det gott om, och i det här landet är det inte lätt att skaffa vänner utan att man slagit hål på den tjocka yta som finns över det sociala nätverket här. Nåväl, nog om det, sömn sömn, snart skall jag upp igen.
Thursday, October 23, 2008
Tolk
Nu skulle de sista turistmålen på listan bockas av. De som inte kunde nås med cykel utan att man spenderade halva dagen på cykel. Först blev det den gyllene paviljongen vid templet Kinkakuji. Efter runt en timme på en buss som sniglar sig fram, var jag där. Jag hade väntat mig lugn och ro, det brukar ju inte vara så många människor vid templen. Ack så fel jag hade.
Först när jag stod vid biljettkön så gick en skolklass förbi, sedan en till och sedan en till. Hela området kryllade nu av japaner som skulle ta foton och posera framför den kända paviljongen. Det fanns inte mycket att göra förutom att le och försöka att ställa sig i kö för att hinna ta några snabba foton. Himlen ville inte spela med, precis som vanligt och hela dagen hängde regnet i luften.
Efter Kinkakuji blev Ryouanji, ett till tempel. Eftersom detta är ett Zen tempel bli det hela lite mer underligt. Allt skulle vara enkelt och rent. Inget skryt eller flams. Trädgården utanför var utförd med mossa som tema. Inuti templet fanns en stenträdgård, det finns 15 stenar, men man kan aldrig se mer än 14 stenar åt gången. Vad detta betyder har det spekulerats i, men man tror att det är för att symbolisera ofullkomligheten hos människan.
Jag tog sedan bussen till sjukhuset, väl där mottog jag mitt formulär och under "Describe your impressions of the patient?" hade jag ett stort "no problem!". Jag suckade och antog att allt nu var bra, även om fåordigheten på utlåtandet var slående. Allt var även på engelska, detta trots att jag sagt och att det stod att japanska gick lika bra. Solen gick nu så sakteliga ner och jag begav mig till mitt "hem" för att stuva undan formuläret så att det verkligen inte kom bort.
Väl där mötte jag Scott, en kanadensare som skulle flytta till Australien med sin japanska flickvän och som inte hade någon aning om hur han skulle försörja sig när han väl kom dit. Jag häpnade en aning och var lagom nyfiken på hur han hamnat i den här situationen. Vi beslutade att äta kvällsmat på en liten restaurang och pratades vid om det mesta mellan himmel och jord.
Man kunde nu tro att kvällen var över med detta äventyr. Men instapplandes på rummet kommer snart en holländare som skulle bli möbelsnickare och en japanska som studerade lackverk. Det skall påpekas att de inte kom samtidigt och att de inte kände varandra sedan innan. Jag får för första gången chansen att prata lite hjärtligare japanska då hon knappt kunde tala engelska. När holländaren inser vad hon gör blir han helt utom sig och börjar leta upp diverse böcker med utställningar han sett. Snart är jag tolk och vi sitter alla fyra nere i den lilla baren. På det hela taget en oväntat trevlig kväll och nyttigt dessutom.
Först när jag stod vid biljettkön så gick en skolklass förbi, sedan en till och sedan en till. Hela området kryllade nu av japaner som skulle ta foton och posera framför den kända paviljongen. Det fanns inte mycket att göra förutom att le och försöka att ställa sig i kö för att hinna ta några snabba foton. Himlen ville inte spela med, precis som vanligt och hela dagen hängde regnet i luften.
Efter Kinkakuji blev Ryouanji, ett till tempel. Eftersom detta är ett Zen tempel bli det hela lite mer underligt. Allt skulle vara enkelt och rent. Inget skryt eller flams. Trädgården utanför var utförd med mossa som tema. Inuti templet fanns en stenträdgård, det finns 15 stenar, men man kan aldrig se mer än 14 stenar åt gången. Vad detta betyder har det spekulerats i, men man tror att det är för att symbolisera ofullkomligheten hos människan.
Jag tog sedan bussen till sjukhuset, väl där mottog jag mitt formulär och under "Describe your impressions of the patient?" hade jag ett stort "no problem!". Jag suckade och antog att allt nu var bra, även om fåordigheten på utlåtandet var slående. Allt var även på engelska, detta trots att jag sagt och att det stod att japanska gick lika bra. Solen gick nu så sakteliga ner och jag begav mig till mitt "hem" för att stuva undan formuläret så att det verkligen inte kom bort.
Väl där mötte jag Scott, en kanadensare som skulle flytta till Australien med sin japanska flickvän och som inte hade någon aning om hur han skulle försörja sig när han väl kom dit. Jag häpnade en aning och var lagom nyfiken på hur han hamnat i den här situationen. Vi beslutade att äta kvällsmat på en liten restaurang och pratades vid om det mesta mellan himmel och jord.
Man kunde nu tro att kvällen var över med detta äventyr. Men instapplandes på rummet kommer snart en holländare som skulle bli möbelsnickare och en japanska som studerade lackverk. Det skall påpekas att de inte kom samtidigt och att de inte kände varandra sedan innan. Jag får för första gången chansen att prata lite hjärtligare japanska då hon knappt kunde tala engelska. När holländaren inser vad hon gör blir han helt utom sig och börjar leta upp diverse böcker med utställningar han sett. Snart är jag tolk och vi sitter alla fyra nere i den lilla baren. På det hela taget en oväntat trevlig kväll och nyttigt dessutom.
Wednesday, October 22, 2008
Regn regn
Idag har varit en slö dag. Men låt oss ta det från början. Som utlovat ordnade jag på morgonen lite foton på mitt en-natts-hostel.
För första gången åt jag inte japansk frukost utan hade istället äran att få det som japanerna trodde var en västerländsk frukost. Det var en god approximation men inte helt korrekt. Speciellt korven vette tusan vad de gjort med.
Som bekant var planen att ta sig tillbaka till sjukhuset för att få undersökningen gjord. Vädret var dock uselt, regn igen, och det var inte allt för trevligt att ta sig med buss till sjukhuset. Jag hade dessutom turen att hamna ovanpå hjulet och fick sitta med knäna i ansiktet.
Väl på sjukhuset blev jag väl omhändertagen. Jag fick en kopp, sköterskan log, jag log inte utan såg mest besvärad ut. Jag var dock djupt tacksam för det faktum att jag förstår en del japanska. Fick, lämna ett prov (ni förstår), mätning längd och vikt, blodprov, hörsel, syn, röntgen och sedan tala med vad jag tror var en läkare. Allt verkade frid och fröjd till läkaren började fråga om min lever. Jag förstod ingenting och eftersom läkaren var lika kass som gemene japan på engelska blev det inte mycket bättre. GTO/GPT 3+, jag har ingen aning vad det betyder. Kommer jag dö? Kommer jag bli förkyld? Jag kände mig väldigt förvirrad och orolig. Helst skulle jag tydligen kontrollera det igen och eventuellt utför datortomografi, detta inom en månad. Jag rös och önskade mig insikt i vad som hände.
Lite orolig och nedstämd åkte jag med bussen tillbaka till mitt gamla "hem" i Kyoto. Jag fick stå och slog lite då och då huvudet i hållstången. Bredvid mig fanns fyra stycken högstadiestudenter (flickor) i skoluniform. De verkade undra hur tusan någon kunde vara så lång och jag suckade en aning och tittade ut istället. De fnittrade och höll på och jag såg helt plötsligt en rosa kompaktkamera som de tagit fram. Och... vad tusan håller de på med? Den där är inte riktad mot någon av dem. Snart skickades det runt en kamera och viskades något förfärligt. Slug som jag är uppe från mina nästan två meter kunde jag se en snabb skymt av vad de kollade på när en av dem var oförsiktig. Mitt skrev!? Tre sekunder förvåning och sedan bita sig i läppen för att inte gapskratta. För visst fanns det inget tvivel om vad tusan de fotat för något. Centrerat och i fokus. Och sedan hör man allt om hyfs och sociala regler, måhända, men att uppleva detta kunde jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig. Jag kände mig inte direkt kränkt utan snarare förbaskat road över hur rättfram man kan vara. Jag var även nära att yttra "Blev fotot bra?" på japanska men beslutade mig för att låta barn vara barn och hållas med det som de tydligen roas av. Dagens ungdom, jag säger då det.
Jag var snart tillbaka "hemma" och regnet öste ned. Jag fixade och donade med foton och bloggposter så att jag åtminstone gjorde någon nytta. Oron för resultaten låg dock där och störde. När det blev uppehåll försökte jag bege mig ut men stoppades snart åter av regnet. Det blev inte mer än tidig middag och upptäckten av en konstig skylt där det stod Skåne club. Resten av tiden blev det vila, jag hoppas verkligen att vädret är bättre imorgon.
För första gången åt jag inte japansk frukost utan hade istället äran att få det som japanerna trodde var en västerländsk frukost. Det var en god approximation men inte helt korrekt. Speciellt korven vette tusan vad de gjort med.
Som bekant var planen att ta sig tillbaka till sjukhuset för att få undersökningen gjord. Vädret var dock uselt, regn igen, och det var inte allt för trevligt att ta sig med buss till sjukhuset. Jag hade dessutom turen att hamna ovanpå hjulet och fick sitta med knäna i ansiktet.
Väl på sjukhuset blev jag väl omhändertagen. Jag fick en kopp, sköterskan log, jag log inte utan såg mest besvärad ut. Jag var dock djupt tacksam för det faktum att jag förstår en del japanska. Fick, lämna ett prov (ni förstår), mätning längd och vikt, blodprov, hörsel, syn, röntgen och sedan tala med vad jag tror var en läkare. Allt verkade frid och fröjd till läkaren började fråga om min lever. Jag förstod ingenting och eftersom läkaren var lika kass som gemene japan på engelska blev det inte mycket bättre. GTO/GPT 3+, jag har ingen aning vad det betyder. Kommer jag dö? Kommer jag bli förkyld? Jag kände mig väldigt förvirrad och orolig. Helst skulle jag tydligen kontrollera det igen och eventuellt utför datortomografi, detta inom en månad. Jag rös och önskade mig insikt i vad som hände.
Lite orolig och nedstämd åkte jag med bussen tillbaka till mitt gamla "hem" i Kyoto. Jag fick stå och slog lite då och då huvudet i hållstången. Bredvid mig fanns fyra stycken högstadiestudenter (flickor) i skoluniform. De verkade undra hur tusan någon kunde vara så lång och jag suckade en aning och tittade ut istället. De fnittrade och höll på och jag såg helt plötsligt en rosa kompaktkamera som de tagit fram. Och... vad tusan håller de på med? Den där är inte riktad mot någon av dem. Snart skickades det runt en kamera och viskades något förfärligt. Slug som jag är uppe från mina nästan två meter kunde jag se en snabb skymt av vad de kollade på när en av dem var oförsiktig. Mitt skrev!? Tre sekunder förvåning och sedan bita sig i läppen för att inte gapskratta. För visst fanns det inget tvivel om vad tusan de fotat för något. Centrerat och i fokus. Och sedan hör man allt om hyfs och sociala regler, måhända, men att uppleva detta kunde jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig. Jag kände mig inte direkt kränkt utan snarare förbaskat road över hur rättfram man kan vara. Jag var även nära att yttra "Blev fotot bra?" på japanska men beslutade mig för att låta barn vara barn och hållas med det som de tydligen roas av. Dagens ungdom, jag säger då det.
Jag var snart tillbaka "hemma" och regnet öste ned. Jag fixade och donade med foton och bloggposter så att jag åtminstone gjorde någon nytta. Oron för resultaten låg dock där och störde. När det blev uppehåll försökte jag bege mig ut men stoppades snart åter av regnet. Det blev inte mer än tidig middag och upptäckten av en konstig skylt där det stod Skåne club. Resten av tiden blev det vila, jag hoppas verkligen att vädret är bättre imorgon.
Regnet på paraden
Upp skulle man som vanligt, inte så konstigt kanske. Men extra viktigt för dagen då jag skulle checka ut och byta hostel. Dessutom skulle festivalen Jidai Matsuri gå av stapeln och jag ville vara där innan tolv. Det hela gick lite blandat. Jag var tvungen att packa och att fixa lite med bloggen, så jag blev sen. Elva var jag utcheckad och nu brann det i knutarna.
Lösningen blev att snabbt ta sig ned till stationen och slänga in allt utom kamera i ett skåp nere vid stationen. Sedan blev det tunnelbana. Det var trång, minst sagt och när jag kom fram hade folk redan börjat flockas. Jag fann snabbt en plats efter att jag försäkrat mig om att den parad som är festivalens höjdpunkt, skulle gå just där jag befann mig. Ett otacksamt tjock molntäcke låg över Kyoto, jag föreberedde mig lite på en upplevelse och oroade mig för om 300 foton skulle räcka, mina extra minneskort hade jag nämeligen glömt på stationen.
Gammal som ung, alla var där och tjoade och tjimmade. Inget kommersiellt jippo dock. Jag hukade mig på knä av respekt för de bakom då jag stod längst fram vid ett räcke innan gatan började. Mina knän och armar skulle dock senare klaga över detta val av position.
Alldeles vid tolv slaget kom det så sakteliga ett tåg. Först kom dock representanter för några länder i en skönhetstävling. Inte de 1300 år av japansk klädsel och historia som jag hoppats på. I nordisk anda fick jag med en svartögd norska.
Och en välklädd koreanska.
Kjollängden på den tjeckiska dräkten är dock i min mening ifrågasättbar. Inget ont om kjollängder, det är upp till bäraren, men nu talar vi en landsrepresentant här.
Det blev dock bättre kort därpå när två tokar glatt skuttade (ja, skuttade) fram med en fana och ett minst sagt långt tåg följde. Jag kan inte skriva så mycket för japansk historia är inte min starka sida. Jag hoppas dock ni kan uppleva lite av känslan av en västerlänning när ni ser ett urval ur den över två timmar långa paraden.
Nedan ser vi en marschorkester och sedan dess trumma. Lite långsammare marsch än jag vant mig vid i Europa.
Och den gladaste av dem alla.
Dessa rödhuvade deltagare var glada och tjoade och tjimmade. De hade ramsor och konster.
Efter dem kom en akrobattrupp och vi ser en deltagare nedan.
Nedan är en princessa, exakt tidsålder kan jag dock inte.
Till och med barn gick i tåget. Är ganska nöjd med bilden.
Halvvägs genom det hela började det dock att regna. Inte för att detta hindrade paraden men jag fick ta skydd under ett träd och fota mellan paraplyer. Jag bara önskar att jag visste mer om det jag såg.
Efter paraden kom jag ihåg att jag saknade frukost, min mage påminnde mig bryskt och jag begav mig till ett mindre ställe som var lite husligt och gammalt. Ingen talar engelska är ju som bekant standard här, detta gällde även denna gång. Jag fick ris och en sked att äta med. Jag klagade och bad att få matpinnar och damerna som ägde stället tittade på mig skeptiskt. Jag påpekade att jag håller på och lär mig och den äldre damen som åt bredvid mig skrattade och jag fick mina pinnar.
Klockan var nu närmare tre och jag visste att en eldfestival skulle börja klockan fyra utanför Kyoto. Vädret hade nu dock blivit en värre så när jag tagit mig tillbaka till stationen beslutade jag mig för att köpa ett paraply och bege mig till ett sjukhus jag fått utpekat på en karta. Jag behöver en hälsokontroll för min ansökan för att eventuellt åka till Japan för studier, denna tänkte jag nu ordna.
Det blev en lång tur, längre än jag trott. Efter runt 40 minuter och lite hjälp av en dam, hittade jag Takedabyouin och fick uppleva något nytt än en gång. Samtliga åtta sjuksköterskor i lobbyn tittade storögt på den västerlänning som nu steg in och ville tala helst engelska men även liten halvdan japanska. Snart fick jag veta att det skulle ta en dag att få alla prover och att jag var välkommen tillbaka imorgon, de hade tydligen stängd ned någon analys som jag inte riktigt uppfattade namnet på och tidig torsdag skulle passa bra.
Nu var klockan riktigt sent och vädret fortfarande unket. Jag gav upp tanken på festivalen och begav mig mot det nya hostellet. Detta skulle dock visa sig vara lättare sagt än gjort. Det låg långt bort och jag lyckades till slut ta mig till en station som låg några kilometer från dit jag skulle. Det var nu mörkt och regnet tilltog allt mer. Jag gick genom ett antal bostadskvarter och upplevde ett Japan som var lite mer rått och verkligt än allt turistigt jag upplevt tidigare. Trafiken var som vanligt extra vild och man hoppade lätt undan för bilar och cyklar.
Jag var snart framme och vilken hostel. Var i stil med en stor japansk villa i trä och nybyggt. Underbart vackert och på mitt rum fann jag en tvilling. En kille som var sjutton år och väldigt lik mig. Vi båda påpekade detta snabbt, hans far var även där, en datavetare. Även om sonen fallit en bit bortom trädet och valt att söka östasiatisk kultur på college.
Sedan var det sova, jag måste verkligen visa bilder på den här platsen men det får dröja tills morgondagen. Det är för mörkt för foton.
Lösningen blev att snabbt ta sig ned till stationen och slänga in allt utom kamera i ett skåp nere vid stationen. Sedan blev det tunnelbana. Det var trång, minst sagt och när jag kom fram hade folk redan börjat flockas. Jag fann snabbt en plats efter att jag försäkrat mig om att den parad som är festivalens höjdpunkt, skulle gå just där jag befann mig. Ett otacksamt tjock molntäcke låg över Kyoto, jag föreberedde mig lite på en upplevelse och oroade mig för om 300 foton skulle räcka, mina extra minneskort hade jag nämeligen glömt på stationen.
Gammal som ung, alla var där och tjoade och tjimmade. Inget kommersiellt jippo dock. Jag hukade mig på knä av respekt för de bakom då jag stod längst fram vid ett räcke innan gatan började. Mina knän och armar skulle dock senare klaga över detta val av position.
Alldeles vid tolv slaget kom det så sakteliga ett tåg. Först kom dock representanter för några länder i en skönhetstävling. Inte de 1300 år av japansk klädsel och historia som jag hoppats på. I nordisk anda fick jag med en svartögd norska.
Och en välklädd koreanska.
Kjollängden på den tjeckiska dräkten är dock i min mening ifrågasättbar. Inget ont om kjollängder, det är upp till bäraren, men nu talar vi en landsrepresentant här.
Det blev dock bättre kort därpå när två tokar glatt skuttade (ja, skuttade) fram med en fana och ett minst sagt långt tåg följde. Jag kan inte skriva så mycket för japansk historia är inte min starka sida. Jag hoppas dock ni kan uppleva lite av känslan av en västerlänning när ni ser ett urval ur den över två timmar långa paraden.
Nedan ser vi en marschorkester och sedan dess trumma. Lite långsammare marsch än jag vant mig vid i Europa.
Och den gladaste av dem alla.
Dessa rödhuvade deltagare var glada och tjoade och tjimmade. De hade ramsor och konster.
Efter dem kom en akrobattrupp och vi ser en deltagare nedan.
Nedan är en princessa, exakt tidsålder kan jag dock inte.
Till och med barn gick i tåget. Är ganska nöjd med bilden.
Halvvägs genom det hela började det dock att regna. Inte för att detta hindrade paraden men jag fick ta skydd under ett träd och fota mellan paraplyer. Jag bara önskar att jag visste mer om det jag såg.
Efter paraden kom jag ihåg att jag saknade frukost, min mage påminnde mig bryskt och jag begav mig till ett mindre ställe som var lite husligt och gammalt. Ingen talar engelska är ju som bekant standard här, detta gällde även denna gång. Jag fick ris och en sked att äta med. Jag klagade och bad att få matpinnar och damerna som ägde stället tittade på mig skeptiskt. Jag påpekade att jag håller på och lär mig och den äldre damen som åt bredvid mig skrattade och jag fick mina pinnar.
Klockan var nu närmare tre och jag visste att en eldfestival skulle börja klockan fyra utanför Kyoto. Vädret hade nu dock blivit en värre så när jag tagit mig tillbaka till stationen beslutade jag mig för att köpa ett paraply och bege mig till ett sjukhus jag fått utpekat på en karta. Jag behöver en hälsokontroll för min ansökan för att eventuellt åka till Japan för studier, denna tänkte jag nu ordna.
Det blev en lång tur, längre än jag trott. Efter runt 40 minuter och lite hjälp av en dam, hittade jag Takedabyouin och fick uppleva något nytt än en gång. Samtliga åtta sjuksköterskor i lobbyn tittade storögt på den västerlänning som nu steg in och ville tala helst engelska men även liten halvdan japanska. Snart fick jag veta att det skulle ta en dag att få alla prover och att jag var välkommen tillbaka imorgon, de hade tydligen stängd ned någon analys som jag inte riktigt uppfattade namnet på och tidig torsdag skulle passa bra.
Nu var klockan riktigt sent och vädret fortfarande unket. Jag gav upp tanken på festivalen och begav mig mot det nya hostellet. Detta skulle dock visa sig vara lättare sagt än gjort. Det låg långt bort och jag lyckades till slut ta mig till en station som låg några kilometer från dit jag skulle. Det var nu mörkt och regnet tilltog allt mer. Jag gick genom ett antal bostadskvarter och upplevde ett Japan som var lite mer rått och verkligt än allt turistigt jag upplevt tidigare. Trafiken var som vanligt extra vild och man hoppade lätt undan för bilar och cyklar.
Jag var snart framme och vilken hostel. Var i stil med en stor japansk villa i trä och nybyggt. Underbart vackert och på mitt rum fann jag en tvilling. En kille som var sjutton år och väldigt lik mig. Vi båda påpekade detta snabbt, hans far var även där, en datavetare. Även om sonen fallit en bit bortom trädet och valt att söka östasiatisk kultur på college.
Sedan var det sova, jag måste verkligen visa bilder på den här platsen men det får dröja tills morgondagen. Det är för mörkt för foton.
Subscribe to:
Posts (Atom)
