Den sista dagen, Japan

Inga bilder idag, kameran fick vila och jag ägnade mig åt annat. Gick upp tidigt och tänkte ta mig till Hiroshima, det skulle gå på två timmar med Shinkansen (snabbtåg). Jag kom dock snabbt på andra tankar när jag fick se prislappen, 22'000 Yen tur och retur, mer om man ville ha en reserverad stol. Jag kunde inte motivera en blixtvisit, så det fick vänta till någon annan gång.

Jag gick istället runt lite och undrade vad jag skulle ta mig till. Min brevvän hade bestämt deklarerat att hon hade fullt upp med sina studier och att hon inte hade tid med mig. Bittert, ensamt ska det vara. Istället blev det att shoppa lite, köpte en elektroniskt ordbok, engelska till japanska, vice versa. Det är lite komplicerat att manuvrera runt i menyerna på japanska dock, men det går. Fick en snabb lektion av säljaren, så nu kan jag slå upp det mesta men jag vet att det finns tusentals små funktioner jag inte har någon aning om.

Sedan bar det av in till Osaka för att uppleva en storstad en gång till. Eftersom det var fredag så myllrade det av människor. För första gången kände jag att det var just en storstad, och hur mycket värre kan Tokyo vara? Jag letade runt efter souvenirer och krimskrams så att jag skulle vara klar inför hemresan imorgon. Man fick dock akta sig för att få slut på pengar, ville inte ta ut mer Yen än nödvändigt. Några på jobbet hade bett om japansk sprit, det måste jag köpa imorgon efter sista säkerhetskontrollen, man får ju inte resa med vätska nu för tiden.

När jag gick omkring där kunde jag inte låta bli att störa mig på min syn. Jag fick 1.2 på syntestet jag gjorde tidiare och jag har verkligen problem att fokusera på saker långt bort. Jag vet inte om det beror på för lite sömn och mat, eller om jag faktiskt håller på att bli gammal. Det oroar mig lite.

Jag undrade också över känslan av att växa upp här. Hur hanterar man det hela om man vill känna sig unik i ett land som detta? Är ungdomskulturen en effekt av detta? För hur blir man unik och känner sig unik när allt är så lika och alla andra är så många? Jag som kände detta när jag var i Stockholm, här måste det nästan vara kvävande om man hamnar i samma situation.

Mitt skägg är obekvämt långt nu, likaså mina naglar och mitt behov av att ha ett hem och någon att prata med. Mail är väl okej, blogg med, men det ska bli väldigt skönt att komma till USA och träffa Carl. Främlingar, det finns det gott om, och i det här landet är det inte lätt att skaffa vänner utan att man slagit hål på den tjocka yta som finns över det sociala nätverket här. Nåväl, nog om det, sömn sömn, snart skall jag upp igen.