Jag vaknade tidigt och gjorde mig redo att ta en promenad. Som vanligt hade alla jag frågat varit av åsikten att man skulle ta tunnelbanan. Jag höll dock inte med, när man går ser man mer och kan känna nyanser och dessutom ha chansen att ta fler foton.
Jag visste att jag behövde ta mig till Kyoto för att nå min sovplats, så jag gick norrut. Det lite skummare distriktet jag sovit i övergick snart till en myllrande elektronikstad. Den Den Town (Jag tror att det är en referens till Denki, som betyder elektricitet). Det var dock tidigt på morgonen men jag såg en hel del butiker som redan öppnat, jag blev inbjuden att komma in i någon vitvarubutik av en tjej i tjugoårsåldern, men avböjde eftersom mitt behov av vitvaror för tillfället var minimalt.
Efter att ha gått genom en enorm fiskmarknad snubblade jag över en gata med en skylt av en stor spindel krabba (tror de heter det). Jag har sedan tidigare förstått att dessa ska finnas i centrala Osaka. Längs gatan erbjöds delikatesser, T-shirtar och för första gången sedan flygplatsen, att trängas med japaner.
T-shirtar med engelskt tryck är vanligt. Men... meningarna är underliga. Jag trodde jag skulle ha rejält kul med all dålig engelska, men det gör lite ont i mitt stavningscenter när jag för hundrade gången under dagen ser något som är totalt uppåt väggarna.
Snart fann jag en nordgående gata med klädaffärer, alla modestilar man kunde tänka sig var representerade och könsfördelning och modemedvetenheten tog en sväng åt kvinnlig och en rejäl sväng mot väldigt medveten. Här vågade jag dock inte ta några foton.
Sedan blev det finansdistrikt, lugnt och städat, inte så mycket liv på en lördag.
Till slut nådde jag stationen, efter att ha vandrat i en gång fylld med märkeskläder. Nu blev det dock med ens lite mer komplicerat. Människor, skyltar och maskiner som inte längre hade en skylt med "English". Jag kunde läsa Kyoto, kom ihåg att Japan Railways var det jag skulle ha och gissade mig till att jag skulle betala 540 Yen, detta efter att ha läst en enorm tavla med stationer. Jag satt snart på tåget, men ja tog ett långsamt tåg. Till slut anlände jag dock och möttes av en stad som till en början var lik den jag lämnade.
Det första målet var givetvis att nå mitt vandrarhem och vilket vandrarhem sen. Min brevvän Yuki hade tipsat mig och jag kan säga att jag är tacksam. Långt bättre än det förra, ingen känsla av att man kunde få ett astmaanfall här inte.
Sedan gick jag ut på Kyotos gator och fann snart att staden var en helt annan än det Osaka jag lämnat. Små gamla hus, lugna gator och träd lite här och var. Solen var på väg ner och jag fann ett tempel där solens strålar träffade ett träd i förgrunden.
Jag åkte sedan upp i Kyoto tower för att se staden från ovan innan solen gick ned. Man såg en modern stad, med inslag av grönt och gammalt. Dessutom stötte jag ihop med två svenskar och en tysk. Det blev en liten pratstund och utbyte av upplevelser.
Kvällsmaten blev fläsk, med ägg och ris. Samt saltgurka med något konstigt som jag halvvägs igenom märkte var 1 cm små vita fiskar. Smaskens, men jag klarade det mentalt. Stället var nedgånget och kunderna män runt 50. En av den gjorde ett tappert försök att konversera med mig, men hans nivå av japanska var inte i närheten av min, så det blev inte mycket mer än att jag var svensk och att han gav mig beröm för mitt uttal. Efter detta begav jag mig "hemmåt", mätt och belåten och fick en tidig kväll.
P.S
Jag hittade just orsaken till att bilderna var svåra att ladda upp. Jag hade så hög upplösning att de var i storleksordningen 5MB. Klantigt av mig...
No comments:
Post a Comment