Tolk

Nu skulle de sista turistmålen på listan bockas av. De som inte kunde nås med cykel utan att man spenderade halva dagen på cykel. Först blev det den gyllene paviljongen vid templet Kinkakuji. Efter runt en timme på en buss som sniglar sig fram, var jag där. Jag hade väntat mig lugn och ro, det brukar ju inte vara så många människor vid templen. Ack så fel jag hade.

Först när jag stod vid biljettkön så gick en skolklass förbi, sedan en till och sedan en till. Hela området kryllade nu av japaner som skulle ta foton och posera framför den kända paviljongen. Det fanns inte mycket att göra förutom att le och försöka att ställa sig i kö för att hinna ta några snabba foton. Himlen ville inte spela med, precis som vanligt och hela dagen hängde regnet i luften.



Efter Kinkakuji blev Ryouanji, ett till tempel. Eftersom detta är ett Zen tempel bli det hela lite mer underligt. Allt skulle vara enkelt och rent. Inget skryt eller flams. Trädgården utanför var utförd med mossa som tema. Inuti templet fanns en stenträdgård, det finns 15 stenar, men man kan aldrig se mer än 14 stenar åt gången. Vad detta betyder har det spekulerats i, men man tror att det är för att symbolisera ofullkomligheten hos människan.


Jag tog sedan bussen till sjukhuset, väl där mottog jag mitt formulär och under "Describe your impressions of the patient?" hade jag ett stort "no problem!". Jag suckade och antog att allt nu var bra, även om fåordigheten på utlåtandet var slående. Allt var även på engelska, detta trots att jag sagt och att det stod att japanska gick lika bra. Solen gick nu så sakteliga ner och jag begav mig till mitt "hem" för att stuva undan formuläret så att det verkligen inte kom bort.

Väl där mötte jag Scott, en kanadensare som skulle flytta till Australien med sin japanska flickvän och som inte hade någon aning om hur han skulle försörja sig när han väl kom dit. Jag häpnade en aning och var lagom nyfiken på hur han hamnat i den här situationen. Vi beslutade att äta kvällsmat på en liten restaurang och pratades vid om det mesta mellan himmel och jord.

Man kunde nu tro att kvällen var över med detta äventyr. Men instapplandes på rummet kommer snart en holländare som skulle bli möbelsnickare och en japanska som studerade lackverk. Det skall påpekas att de inte kom samtidigt och att de inte kände varandra sedan innan. Jag får för första gången chansen att prata lite hjärtligare japanska då hon knappt kunde tala engelska. När holländaren inser vad hon gör blir han helt utom sig och börjar leta upp diverse böcker med utställningar han sett. Snart är jag tolk och vi sitter alla fyra nere i den lilla baren. På det hela taget en oväntat trevlig kväll och nyttigt dessutom.