Jag har inte rantat på ett tag, men vissa saker måste sägas och nu ska det bannemig göras. Jag är lite av en ärlig människa, ärlig i den meningen att jag säger det jag tycker men ändå försöker att inte avsiktligt såra någon på detta vis. Här, är det lite annourlunda.
Det finns någon form av sfär kring en individ som man upprätthåller, man kan vara hjärtlig och skratta med men om man närmar sig en kollega för personligt slår man mot en vägg. Detta är dock ett mindre problem jämtemot det eviga ursäktande och förlåt man får gå igenom. Visst, man lär sig snart att "sorry" ibland bara är samma sak som att rygga tillbaka lite men när någon verkligen ber om ursäkt måste superlativen flöda från dennes läppar. Ska det verkligen behöva vara så?
Slutligen dock till kronan på verket, det enorma prisandet av andra och deras prestationer då det är uppenbart att det finns brister, att berömma varje gärning förefaller för mig helt absurt och jag kan verkligen inte vänja mig vid det. Om jag gjort något en femåring kunde åstadkommit med mindre svårigheter vill jag inte höra "bra jobbat". Att säga det är mer likt en förolämpning än en vänlig dunk i ryggen. Är något dåligt ska det kritiseras, man kan ge beröm och kritik. Hur annars skall en människa veta vad han egentligen presterat om hans kollegor inte är uppriktiga med det hela?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment