Lite insikter och mer äventyr

Jag kännde mig inte överdrivet motiverad när jag vaknade. Hade ganska snabbt under gårdagen kommit till insikt hur mycket roligare det är att ha någon att tala med när man letar sig fram bland tempel och platser och nu var dagen ensam igen. Dessutom började min kropp känna av lite av allt gående jag utfört de senaste dagarna. Snart kom jag dock på bättre tankar och knep en cykel för att ta mig ut i Kyoto igen.

Man behöver mål för att ta sig fram, även löjliga fiktiva mål kan ge motivation och drivkraft. Målet för dagen blev att skaffa ett antal små religiösa symboler japanerna köper vid templen för en mindre penning. De är små och ganska vackra, även om jag inte sätter något fötroende till att de har någon egentlig verkan.

Väl ute i Kyoto fann jag snart att staden var större än jag föreställt mig. Den lilla södra änden med stationen och de östra delarna jag besökt bleknade en aning i jämförelse med det shoppingdistrikt jag nu for genom. Jag vek av från min norra kurs och beslutade mig för att täcka den sista biten av öst, nordöst det vill säga. Efter en stund fann jag en torii port som var större än jag någonsin kunde föreställa mig. Fyravåningshuset bredvid var litet i jämförelse. Jag hade just korsat en skarv i kartan och kollade febrilt efter vad jag snubblat över. Heian Jingu, en Shintohelgedom i kategorin stor.


Själva tempelgården var bland det turistigaste jag upplevt hittils. Detta hindrade mig dock inte från att leka en aning med mitt nya teleobjektiv. Kvinnan nedan bär en traditionell japansk klädsel kallad kimono. Något inom mig säger oftast nej när det kommer till att posta ansikten om de inte är i en folkmassa. Som tur är finns det ryggar, där går min gräns för hur privat jag våga porträttera en främling. Med ett teleobjektiv kommer en hel del ansvar.


Innan man går in i templet skall man tvätta händerna, jag utför dock inte detta. Inte för att jag har något emot själva tvättandet, mer att jag inte känner mig helt hemma i att det skulle vara rituellt att tvätta händerna.


I de flesta tempel i Japan finns det möjligthet att få en spådom på papper. Det är dock stickdragning om vad man får. Om man får en dålig ska man binda fast den i ett träd eller något annat i templet. Detta för att negera den dåliga spådomen.


Här har vi en huvudbonad som shintoprästen bär. Under den liggen resten av munderingen.


Mot en vägg stod nåra fanor som prästerskapet skall bära runt vid olika tillfällen.


Jag var fortfarande nyfiken på vad som fanns bortom tempelgården och fann en entre och betalade för att se trädgården. Det var minst sagt vackert. Vatten, träd och allt annat underbart. Vid det större vattnet fanns en bro med tal (kommer inte ihåg det korrekta ordet just nu). En arg häger och en stor mängd änder som hägern skrek på när de gjorde något som hägern inte tyckte de skulle göra. Så som att väsnas för mycket eller jaga varandra.



På vägen ut kom jag ihåg regeln för att fotografera stora saker, ha med något att jämföra med. Så jag rättade till detta.


Härnäst bar det först av till Okazaki Jinja, när jag kom fram minndes jag guideboken. Detta är en plats kvinnor som har svårt att få barn kommer. Det var mörkt, gammalt och litet. Men riktigt vacker, som om träden slutit sig kring helgedomen.

Därefter gick jag upp för kullen till Konkai-komoyoji, ett budhisttempel. Jag visste att det fanns en kyrkogård och tänkte att jag ville se hur det ser ut i det här landet. Hela området var fyllt med stenar. Tätt packade i något som var en blanding mellan kaos och ordning.


Jag ville helst inte fotografera individuella stenar, men denna var så vacker att jag inte kunde låta bli.


När jag stod där, ensam och solen gick ned. Kände jag hur vinden började blåsa rejält, så som sig bör vid skymningen. Plötsligt hörde jag ljudet av klappande trä från alla riktningar. Varje grav har en träbit nedstucken i en metallställning bakom sig. På denna träbit finns inskriptioner och när vinden blåser låter de på ett alldeles eget sätt. Jag stod still och njöt av min insikt och hur vackert det var.

I raskt takt begav jag mig sen till Yoshida, ytterliggare en helgedom. Fick min sista lilla souvenir för dagen och begav mig hemåt.

Till kvällsmat blev det ramen på en ramenbar inte långt från mitt boende. Jag var ensam med en samling affärsmän som drack och beställde mat. Det var dock en affärskvinna bland dem som verkade kunna hävda sig och umgås med sina kollegor. Efter detta bar det hemmåt mot sängen.

En liten iaktagelse av det här landet. Allt låter, eller pratar. Om det inte pratar eller låter så är det ingen elektronik i det eller så är den trasig. Hissen här är extra pratsam angående upp och ned och vilken våning man är på väg till och är på för tillfället.