En klättring och ett möte

Sitter på rummet och torkar, saknar en riktigt bra handduk för mitt hår. Det kommer inte att bli en så lång post, delvis eftersom jag är hungrig. Delvis för att halva min dag har involverat en annan människa, det känns aldrig rätt att skriva om vad andra tycker och säger. Jag skulle själv inte bli överdrivet glad om någon skrev ned mina ord som jag trodde var mellan fyra ögon, nåväl, låt oss börja.

Jag vaknade återigen tämligen tidigt. Sju, närmare bestämt. Drog mig lite, tog en dusch, skrev posten för igår. Frukost ville jag ha, men inte någon kontinental eller liknande. Kan man få japansk frukost i Japan? Jag frågade i receptionen, fick ett råd, lånade en cykel för 100 Yen i timmen och åkte iväg. Att cykla är helt underbart i Kyoto, även om man får akta sig för trafiken då japaner är lite optimistiska hur nära de vill köra i hög hastighet.

Sukiyaki hette kedjan som serverade frukost. Någorlunda japanskt var det i alla fall. Fick Misosoppa, lax och ris. Var riktigt gott och jag lyckades hjälpa två amerikaner som rumlade in. De hade lite problem med menyn och jag tipsade om att den fanns på engelska (vilket jag dock ej använde, kör stenhårt på "Osusume wa nan desu ka?", "Vad rekommenderar du?")

Sedan cyklade jag mot solen i öster. Jag visste att jag skulle möta min brevvän inne i Osaka klockan två. Har bytt brev med henne i över ett år nu och det vore nästan oförskämt att inte träffas när man är så förbaskat nära. Dessutom hjälpte hon mig en hel del med att hitta en plats att sova, så jag står en aning i skuld till henne. Med detta i åtanke planerade jag inga stordåd utan satte av lite spontant upp för ett av Kyotos berg. Först korsade jag dock en flod och kunde inte låta bli att stanna till och titta.


Härnäst såg jag ytterliggare en skola, japanska skolor är nästan identiska så jag tog en bild bara för att påpeka detta för er. Man ställer sig nästan frågan om det är lag på det här utseendet eller om Japan i ett slag byggde alla sina skolor när idealet för en skola var precis detta. Skylten var prydd med massa kanji (ideogram, bildtecken) men jag tror jag lyckades tyda ut "Kyoto Girl High School", en kanji fick jag dock gissa mig till pga. att skyltmakaren varit innovativ med utseendet på tecknen.


Lite högre upp stötte jag på en helgedom. Ett litet okänt sådant utan turister. I motljuset såg jag en Torii port som kännetecknar Shinto, en av japans stora religioner.



Längre in fann jag en trappa och blev nyfiken, lång och jobbig var den.


När jag nått slutet på trappan tänkte jag lite ironiskt att det skulle vara lagom roligt om det var en trappa till. Strax därpå fick jag så jag teg.


På toppen såg man ut över staden och en lite ganska obetydlig helgedom fanns där uppe. En man bad, så jag ville inte störa utan satte mig ned och vilade mina ben. Någon bild av helgedomen blev det därmed inte och mina ben skakade av utmattning när jag kom ner igen. Nästan 500 trappsteg var det.



Jag hittade sedan ett tempel, med en trädgård och strosade runt. Notera de glada fjärillarna på bilden.


I utkanten av trädgården fann jag små stenar som var klädda i något som påminnde om kvinnokläder. Jag vet inte vad det var om.




Slutligen hittade jag ett mindre vattendrag som rann genom ett bostadsområde. Allt var lugnt, stilla och vackert.


Efter en timmes vila begav jag mig in mot Osaka. Jag skulle till en station som hette Tennoji och hade skrivit av mötesplatsen i kanji så att jag kunde fråga. Uttalet hade jag inte en susning om. Såg bara att det stod "mitten utgång biljett" sedan blev det än mer komplicerat.

Jag hade sagt att jag skulle ha en T-shirt med "Professor Science" skrivet på den och en dinosaurie med en doktorshatt i bakgrunden. Tänkte att det var ett säker kort att ingen annan hade en sådan. Snart träffade jag min brevkompis, vi åt Takoyaki (friterad bläckfisk) och kom överens om att vi skulle åka till Nara. Blev lite turistigt, en hel del prat, sedan att jag fegade ur och talade engelska mestadels var mindre bra. Det känns bara så svårt att uttrycka sig på japanska när konversationen rör vid mer komplicerade saker än vädret. Jag hade i varje fall trevligt, sedan att det är långt svårare att läsa av den andra människan, tja, jag tror det var ömsesidigt, men vad vet jag.

När natten närmade sig sade vi adjö innan tågen slutade gå och jag var ensam igen. Jag som alltid trott jag varit en ensamvarg har fått lära mig en hel del om mig själv den senaste tiden. Jag behöver verkligen andra människor och det utbyte av tankar och åsikter de ger. Utan det, mår jag inte lika bra.

Nu skall jag till Sukiyaki, sedan cykla runt i Kyoto och fotografera gamla byggnader och saker. Förhoppningsvis blir även idag en bra dag.