Vuxen?

Det här med att vara vuxen är lite lurigt. Jag är (får tänka efter) 22 år, vissa personer har barn och fast anställning vid denna ålder. Jag har alltid gjort lite "vuxna" saker, sett Aktuellt varje genom hela mellanstadiet upp till mitten av högstadiet då jag fick bredband. Valt bort godis mot att spara pengar. Investerat i fonder och läst om aktiemarknaden vid 11 års ålder. Listan fortsätter, men låt oss istället fortsätta med poängen med det här inlägget.

Men vissa saker som jag trodde skulle växa bort med tiden, i och med den naiva föreställningen av någon ålder då vissa saker bara förlorar sin mening, de stannar kvar. Jag spelar fortfarande datorspel och tv-spel. Expediten i affären undrade nog lite när jag skulle ha det senaste Mariospelet till min DS. Skulle han ha det själv? Eller när jag gnäller till Carl om att Nintendo bara har sina t-shirts med specialtryck upp till storlek medium. Eller det faktum att Carl och jag spenderade 30 minuter inne i Legoaffären och slutligen bestämde oss för ett tåg och en grävskopa. Grävskopan var det bättre valet, dessvärre gjorde inte jag det.


Jag kan bara inte släppa känslan av att jag alltid kommer att le när jag ser de fyndigheter som vissa gör. Som hur de i en bok i legoaffären beskriver byggmetoder och hur man går från ritningar av ting i vår värld till ritningar av ting i legovärlden. Jag kommer nog alltid att vara såhär, kan det vara så att det blir en ny version av vuxen? En som gladeligen tar en kopp te, utan socker och bläddrar vidare i manualen för sin AT-ST (från Star Wars) i Lego, vars 1624 bitar han skall pussla ihop som avkoppling på kvällen. Det här livet har bara börjat, och jag ser fram emot att se var det slutar.

Santa Cruz och bilvård

Nu kommer detta inlägg in lite sent, en vecka sent närmare bestämt. Så, tänk er en tid, en tid som var just en vecka sedan och det är då denna händelse äger rum.

Det var lördag igen och jag hade lovat mig själv att försöka göra klart den biten av japanskan som jag i egenskap av dålig elev inte gjort klart än. Så blev det icke, solen sken och vad kan man då göra åt känslan att man vill ut och ta en tur längs Stilla Havet.


Vi tog det lugnt längs highway 1 som går längs kusten. Utsikten är varierande och stundtals så vacker att man tystnar. En dag utan dimma och när solen går ned måste jag vara vid klipporna och se solen gå ned.

Målet för dagen var Santa Cruz, ett tiotal mil söder om oss. Väl framme var det dock inte så spännande. Ett nöjesfält och en massa turistiga butiker. Inte mycket att hänga i granen. Det bästa med Santa Cruz var de pelikaner som bodde längs klipporna, dessvärre fanns det ingen vänlig fysiker man kunde låna ett teleobjektiv av.


Kort och gott, Santa Cruz, nej. Det bästa med dagen var att få spendera lite tid och se på naturen och umgås med kamrat Carl.

Efter en dag som denna krävs det dock att man rensar upp lite i och på sin bil. De flesta ställen i detta land kan dock sorteras i dessa kategorier, en maskin tvättar din bil eller en mexikan tvättar din bil. Vi ville dock tvätta själva, men efter ett längre ledande hittade vi en passande gör-det-själv station.


För att beskriva resultatet, när man stoppar in poletterna får man se en tid som tickar ned. Du vet att du skall vara klar inom denna tid, varsågod, börja jobba. Den blev renare, men två svampar och två hinkar på uppfarten hade troligen blivit än renare.

Root beer

Vad är root beer då? Något likt öl? Ja, om vi ser bilden nedan så är det lite likt öl med ett sugrör.

Varför dricker då ölfinsmakaren Carl en sejdel öl med sugrör? Något är fel. Smakar det öl? Icke, den klåpare som lagt till beer i namnet måste ha fått något om bakfoten. Root beer smakar som flytande godis, inte bra godis heller, billigt tuggummi, det man köper för en krona i automaten nere på ICA. Tänk er nu att behöva dricka detta till ett gott mål mat. Gå inte på den nite, som tur var hade jag beställt jordgubbslemonad som smakade mer angenämnt.

Låt oss avsluta med det smeknamn den nuvarande guvernören har i de här trakterna.

De små sakerna med en arbetsplats

Det finns massa trevliga saker jag alltid velat uppleva på KTH när jag jobbar som lärarassistent, men inte fått uppleva. Detta eftersom man inte riktigt får alla privilegier som deltidsanställd. Till exempel.

Lämna trevliga saker som arbetskamraterna kan knapra på till kaffet. Helst också med ett kryptiskt meddelande bifogat.


För er som inte orkar förstora bilden så står det.

Swedish ginger snaps

There are three ways to eat Swedish ginger snaps.
1.) Eat them while having a cup of coffee.
2.) Gently dip them in your coffee and then eat them. This of course, while having a cup of coffee.
3.) Just eat them, without having a cup of coffee.

För er som inte vill läsa engelska, en översättning.

Svenska pepparkakor

Det finns tre sätt att äta svenska pepparkakor.
1.) Ät dem till kaffet.
2.) Doppa dem försiktigt i ditt kaffe, ät dem sedan. Detta givetvis när du tar dig en kopp kaffe.
3.) Ät dem bara, utan att ta en kopp kaffe.

En annan sak är att ha en såndär galen personlig mugg att ha för sitt te eller kaffe. Avundsjukt har man iaktagit muggarna på NADA. Nu har man en och den skall med hem sedan. Min mugg har en snabbguide till programmeringsspråket Perl på sig.


En mer har jag önskat mig en whiteboard som jag kan skriva ned alla funderingar och planer på. Man kan skissa, diskutera och sedan fundera. Ett perfekt verktyg om man är glömsk och tycker om att planera. Jag kan inte beskriva hur glad jag blev när jag fick tillåtelse av chefen att ta in den i min lilla kub.


Det finns inte heller många saker som går upp emot att när man går in på jobbet sent en söndag för att kolla upp lite prestandatest och hittar en stor mängd myror på chefens bord. Att helt enkelt ta en bunt post-its, drämma dem mot bordskivan och skriva ned just vad man tänkte när man såg det hela. Att sedan chefen är tacksam för det hela på måndagen och skrattar en aning gör inte saken mindre trevligt.


Tänk om man fick komma in i fikarummet, få ett litet kontor och ha det såhär kul med kollegorna hemma.

Ursäkter

Tidigare när jag varit lite ur fas med webloggandet så har jag helt sonika lagt ut alla inlägg i en klump och låtsats lite som ingenting. Så blir det inte denna gång, nu kommer förklaringen först och posterna sen. Så, vad har jag gjort de senaste två veckorna undrar ni nog (och om ni inte undrar får ni svar ändå).

När Pontus får lite mer att göra på jobbet och får det lite hektiskt brukar han bli lite mindre flitig att skriva, det vet nog de flesta som känner mig. Så, inte helt oväntat så är det så att jag har just lite mer att göra på jobbet. Inom mjukvarubranschen talar man gärna om "releaser", man skulle i vanligt tal kalla dem för produktfaser. Mjukvara är ju inte riktigt som bilar eller andra fysiska produkter, man kan därmed göra mindre eller större ändringar av en produkt och sedan kränga den ännu en gång eller kanske till och med ge dessa ändringar till sina kunder. När något skall iväg till kunden har man nått slutet på en fas och släpper ("releasar") hela paketet. Som med fysiska produkter är det så att de pågår rigorösa tester innan man låter kunderna ta i det, extra rigoröst såhär nära inpå. Allt ska vara kontrollerat och fixat, in i minsta detalj. Och vart jobbar man måntro? Jo, på testsidan.

Men helgerna då? Undrar ni givetvis, varför skriver du inte på helgerna? Nu är det ju så att det är just en helg som föll bort. Va som hände då skall ni snart få reda på. Nu i helgen har Carl och jag tagit det lite lugnt, men vi hittade en liten kulle när vi var ute och handlade under söndagen. Då blir det en bild (för de flesta bilderna klantade jag till totalt).


Här ser vi San Mateo bridge och bergen på andra sidan bukten. Slutligen angående min hälsa och stress, nej, det är ingen fara med mig. Att arbeta har aldrig fått mig att må dåligt, fritid dock, det är riktigt farligt.

En bit av Alcatraz

I sann seriös anda skall jag nu beskriva vår andra tur med fysikerna. Denna tur ägde rum i söndags och i vanligt klantmaner hade jag inte laddat mobilkameran ordentligt. Det blev därmed lite snålt med mobilkamerabilder. Men, eftersom vi mellan våra fyra huvuden hade tre digitala systemkameror blev det mer av den varan. Ni kan se fram emot en hel del nu, när jag får laptopen, om ni gillar bilder det vill säga. Eftersom posten skulle sträva efter att vara seriös kan vi få den kommande bilden ur vägen snarast. En tugga Alcatrax, någon?


Nu till dagen. Vi lämnade hemmet okristeligt tidigt, som jag uttryckte det, tidigare än de som skulle gå i kyrkan. Några mil söderut hämtade vi upp några minst lika sömniga fysiker. Sedan blev det genast trångt i den lilla bilen, men finns det hjärterum så finns det bannemig tålamod nog att ha knäna uppe i instrumentpanelen i cirka 45 minuter.

Vi valde att parkera mitt i det område som är den värsta turistfällan i hela San Fransisco. Parkeringsavgiften uppgick därmed till några hundralappar, men men. Det bör påpekas att trafiken för en gångs skull var alldeles lagom. Knappt någon ute. Vi traskade med packning och allt, som äkta turister mot båten. Vid ingången stod ett stånd där det såldes kringlor, smaskens tänkte jag, stora korn med socker dessutom. Jag drog på min klassiska brittiska accent och bad om en kringla. Med ost eller saltfyllning frågar hon. Snabbt som attan drar jag fram Fysiker 1 så att han får beställa innan och tar en juice istället. Ost eller salt, hemska tanke.

Väl på båten tycktes det vara så att den som om någon haft lite problem med om det var maximum eller minimum som det skulle vara. Denna någon beslutade således att ta något med Levenshtein avstånd ett (1) från båda alternativen. Starkt jobbat må jag säga.


Vårt första mål var tro det eller ej inte Alcatraz, utan en ö vid namn Angel island. Det skulle vara bra med fotomöjligheter så gruppen var på spänn. Väl där placerades vi på en vagn och drogs runt hela ön. Visst var det vackert, men turistigare än det här blir det inte. Obekvämt var det minst sagt. Eftersom mobilen nu var stendöd får ni dock hålla till godo med en bild av San Fransisco.


Låt mig återberätta lite av vad bandspelaren i vagnen berättade för oss. Angel island var först en militärbas som skyddade passagen in i bukten under inbördeskriget. Sedan var den militärbas genom världskrigen och användes bland annat som karantän när trupper återvände. Dock så hölls Kineser inhägnade på en del av ön under den tid man begränsade invandringen från Kina. Så Kina-Amerikaner vallfärdar till den delen av ön. Naturen är skör och hela ön är ett statsreservat. Vi såg dock enbart getingar och två rådjur.

Efter några timmars hoppandes i kärra satt vi på båten till Alcatraz. Väl framme fick vi reda på att ön idag kryllade av Alumnimedlemmar eftersom det var jubileum. Jag drog dock med mig gruppen för att se huset där VX-missilerna var placerade i The Rock med Sean Connery. Sedan gick vi den sedvanliga turistturen. Inne i fängelset får man ett headset med information intalad av vakter och fångar. Riktigt fiffigt, en egen guidad tur fast med en pausknapp, den skepsis jag hade inledningsvis till iden lade sig snabbt.

Efter att båten åter tagit oss till San Fransisco passade vi på att äta en middag innan vi skjutsade hem fysikerna. En av dem åker nästa vecka, så det var troligen vår sista tur med alla fyra. Sorgligt, men vi får leta lite på kontaktlistan, än finns det folk vi känner.

Och stora havet

I sann tonårsanda sov vi riktigt länge på lördagen och vaknade då det redan varit lunch. Vart skall vi äta frukost? Är givetvis den första frågan man ställer sig. In i bilen, ned med taket och njut av det underbara vädret som lyst med sin frånvaro och sedan ut och leta en matbit. Jag var på äventyrhumör så vi styrde mot Half Moon Bay som ligger på andra sidan de berg som skiljer oss i San Mateo från Stilla havet. Väl genom bergen visade sig vädret vara lite värre, min kameran grät högljutt och bilderna varierade starkt i kvalite, nu när vi nått det stora havet.


Det hela kan minst sagt beskrivas som väldigt odramatiskt. Ett platt och vänligt hav, för dagen i vart fall och en dimma som låg tätare än vanligt. Detta tycktes inte hindra glada amerikaner som skulle leka på stranden och grilla.



Men någon mat hittade vi inte. Så vi styrde kosan söderut, utsikten var vacker, med klippor och allt och havet var stort och blått. Efter en stunds åkande anlände vi i Pescadero, en minst sagt liten stad, med en bank och en restaurang. Frukost blev en krabbmacka, pommesfrites och en kopp te. Man kunde tro att dagens äventyr var över...



Istället för att åka samma väg hem chansade vi lite och tog en liten väg och vilken liten väg sen. Vi serpentin slingrade oss genom den Californska landsbygden på en bilfärd som både Carl och jag uppskattade. Kullar och stup, ja hur beskriver man en sådan känsla i text? Och mobilkameran klarade inte av att leverera en sådan vidvinkel att man ens ville ta fram den. Längre upp mot berget väntade en djup skog och mer slingriga vägar. Som ni läst tidigare åkte vi en gång på längs bergskedjans topp, men detta var ännu bättre än det. Efter en lång resa befann vi oss på vägen hem. Glada att man vågar chansa lite, när man har tiden att göra det.

En bit av Sverige

Efter att ha jobbat sent föreslog jag, som har ett dåligt ameriskanskt sladderlakan att vi skulle ta en tur till IKEA som vi som ni nog vet sett tidigare. Kanske kan de till och med ha riktig mat där?


Jag tror inte att någon av er där hemma kan ana känslan av något som nästan var som hemma. Inte hamburgare, inte grillat, inte något med bröd... köttbullar, svenska köttbullar.


Med lingondricka, man blir nästan tårögd. Men det här med gratis påfyllning låter inte så Småländskt i mina öron. Och IKEA är sig likt, fortfarande svenska titlar i hyllorna och inte ens ett försök att få titlarna blandade. Det var gott om folk dessutom när vi letade rätt på sängkläder.


Jag kan svära på att taket är detsamma...


Ett av de roliga fenomenen var att alla namn på svenska som bekant, inte ändras. Inte nog med att amerikanerna ska montera sina saker själva, de ska få en lektion i udda uttal. Barnsliig floudhaest skulle nog vara enklare.


Barnhörnan kallas Magiska Småland, Carl var vips som hemma.


Fanns till och med en liten butik därinne så att barnen kunde leka butik, "The Småland Store" närmare bestämt.


När man steg in i lagret var det som hemma i Örebro, men det bästa väntade bortom disken. Det ryktades om svensk mat, lax, kaviar och knäckebröd.

Ytterliggare en språklektion, det bör påpekas att hela IKEA är fyllt med svenska saker och att om det finns något vi Svenskar kommer att förknippas med när vi reser så är det vårat IKEA. Kanske kan folk då sluta höra fel och tro att jag kommer från Schweiz.


Jag plundrade butiken på ballerinakex, Göteborgskex snackers och Annas pepparkakor. Carl tog Marabouchoklad och Önossaft. Man får klamra sig fast vid de små sakerna när man är på andra sidan jorden. För visst saknar man sina vanor och sin vardag. Även om man känner ett rus av alla äventyr och allt nytt.

Den amerikanska posten

När man är i ett land där vissa saker är lite billigare blir det precis som Berglin påpekat i en stripp, ett litet sorl bland åhörarna därhemma. Ja, ni vet vilka jag talar om. Som god medmänniska har jag dock inget problem med detta utan tycker att det är lite roligt. Idag skulle det hem lite allt möjligt, papper, presenter, mm. För att slå två flugor i en smäll skulle Carl till Department of Motor Vechicles och registrera bilen.

Tidigt på morgonen blev det, trött som attan stapplar man in på postkontoret för att få iväg sina paket. När man kommer fram till kassan frågar kassörskan anklagande om man satt dit tullklisterlappar efter som de ska till Sverige och inte tusan har man det. Mot bordet met klisterlappar, men ser man på, lite trevliga viktmått i imperial, hur många kilo är en pound? En ounze? Jag hade tur och hittade en tysk immigrant med en Iphone som slog upp det hela åt mig. Nåväl allt deklarerat och en kartong utbytt då den var en återanvänd USPSbox som inte fick användas, 5 dollar blev det för tejp och kartong. In i kön igen. Väl frammer suckar samma kassörska och påpekar att jag inte skrivit adresser på lådan, jag muttrar något om att det står på tullapparna och skriver sedan ned adressen på en låda. Ack och ve, Pontus skriver To innan han skriver From, det var ju helt fel och kassörskan suckar åter. Efter några muttranden till är jag i vart fall klar och får betala en summa i storleksordningen 50 dollar vilket var långt midre än väntat.

Nu var det dock så att jag skulle skicka några dokument också, så det blev att traska till UPS som låg en bit bort. Det är nu jag för första gången ser en republikansticker i detta "vänster"-näste. Aja, amerikansk vänster. Denna gång får jag bara mitt förnamn felstavat, så avsändaren står som Pomtus på mitt expresskuvert.


Det hela blir dock bättre när Carl i nedcabbad bil kommer tillbaka från DMV med stereon igång. På med solglasögonen och bara att luta sig tillbaka efter en tålamodsprövande morgon.

Ett farväl

Jag har inte kännt Jakob så värst innan jag flyttade hit och bara en del av de tokerier och roligheter vi upplevt har hamnat här på bloggen. Men allt har sitt slut och på tisdagen gav han sig av hemåt. Det var lite käsnlomässigt för min del, jag har en tendens att se upp till äldre som jag kan lära mig något av och inte tusan är Jakob ett undantag inte.

Sista kvällen blev det italiensk middag i San Mate med Mark en gammal datalog från KTH som nu jobbar som konsult här i USA. Det var trevligt och champagne har jag ett minne av, även om jag inte drack. Dagen därefter körde vi honom till flygplatsen i hans/vår bil. Jag avslutade och sa "It's been emotional", jag undrar om han förstod? Gör ni?

På tisdagskvällen regnade det i ca 15 minuter, det var första gången sedan vi anlände.

Att hantera professionella konflikter

Som det händer ibland på en arbetsplats kan det uppstå olika åsikter om en fråga. Det har jag råkat ut för nu. Jag hade en bestämd åsikt av att något var fel och skulle göras annourlunda och fick se mig överkörd. Nu när resultaten kommer från arbetet visar det sig att jag hade rätt och i protest gjorde jag min lösning när jag inväntade resultatet från den andra. Har redan fått beröm för min lösning, men kan denna typ av problem undvikas?

Det som händer är att man inte direkt kan säga till chefen eller kollegan att man tycker att personen är ute och cyklar i närheten av Överkalix utan måste följa massa sociala koder och vända och vrida på sig. Hur kan man få det att bli lite odramatiskt? Instiktivt tänker jag på någon form av löjlig markör, ett rött kort? Kanske som man kan sätta i skjortfickan när man känner att man kan sätta en stor del av sin stolthet på att man gör bäst i att övertyga och diskutera innan man fortsätter. Kanske en god ide kanske. Gult, dålig ide och röd för panik.

En bil, en "egen" bil dessutom

Jakob har/hade en bil. En lite speciell bil, om bilen rullar så dör man för den har tygtak, den låter lite konstigt när man kör sakta och den tycker om att berätta för dig om exakt hur ont den fick av att köra på guppen i den ojämna vägen. Förutom det är den riktigt trevlig, inte så ful heller. För bilkännare är det en Toyota Celica GT från 1995 och ser ut som nedan.

Jakob köpte den eftersom detta land kräven en bil om man vill ta sig någonstans och köpte den av en mexikan inne i San Mateo. Och vi har nu gjort samma sak, fast av Jakob. Jag får inte köra, än. Men Carl tycker den är bra, men att sikten är lite ifrågasättbar.

En lyxbil som denna, som kostade 3500 dollar för vår del och priset Jakob betalade tänker jag inte posta på nätet, har självfallet en ljudanläggning av dignitet. En cdväxlare för tre skivor och en cdspelare som hoppar till när det guppar förmycket. Till att börja med, här är utvalt soundtrack för vår fina bil.

Death proof - Soundtrack
Underbart soundtrack till Quentin Tarantinos senaste film. Som vanligt en god blanding av sjuttiotalsmusik som är ameriskansk och passar till bilresor.

Dire Straits - Brothers in Arms
En av de bästa skivorna med Dire Straits, vackra låtar blandas med medryckande slingor som Walk of Life.

Easy Rider - Soundtrack
Klassisk road movie, känslan av att höra Born to be wild när man kör upp på 101 är ganska trevlig må jag säga.

Mark Knopfler - Sailing to Philadelphia
Lugnt, vacker och bland det bästa man kan lyssna på. Kanske inte så mycket bilskiva som bara trevligt.

Beach Boys, The - Pet Sounds
Carl ville ha den, jag är inget stort fan men låtsades nog ogilla den lite extra för att få honom att kompromissa och ta med nästa skiva.

The Who - My Generation, The very best of The Who
Jag erkänner att det är fint med en samlingsskiva men jag tycker om det mesta The Who har gjort och det blev ju bara en skiva. Motorvägsresa med Baba O'Riley, vackert...

Pulp Fiction - Soundtrack
Quentin kommer in igen med ett bra urval av amerikansk musik som hör hemma några årtionden tillbaka, som den mesta bra musiken.

Kul notis, om man vill lyssna på samma musik som mig finns följande länk. Tror inte man måste var inloggad för att lyssna. Det är en absurd blandning, ni är varnade.

När vi letade kuvert för att skicka ett papper om köpet till den ansvariga myndigheten hittade jag lite rolig choklad. Synd att man inte kan skicka hem choklad.

Den ena sidan av Palo Alto

Efter en välförtjänt sovmorgon var det dags för lördagens äventyr. Det blev av någon anledning Palo Alto som ligger ca 30 minuter söder om San Mateo. In i bilen och solen sken som den aldrig gjort tidigare. Ned med taket och ge Pontus tovor i håret eftersom han satt i baksätet.

Låt oss tala lite om Palo Alto, det ligger nära det prestigefyllda privata universitetet Stanford och är delat i öst och väst av Highway 101. Östra Palo Alto är fattigt och nedgånget, det finns gäng och man gör bäst i att ta det lugnt i området. Västra Palo Alto är bland de dyraste områdena kring San Fransisco bukten med enorma villor, lyx och flärd. Vi valde den västra delen då vi glömt puffrorna hemma.


I sin egen butik hade Apple kurser i sin nya telefon, Iphone med 3G. Folk är tokiga i Apple och det fanns ett överflöd av charmiga trendiga säljare i affären. Trendigheten fick sig dock en törn när jag gick in i min nördiga t-shirt, tofflor, vita sockor och beiga shorts.


Runt hörnet låg en affär som sålde genomskinliga vita jordglober som inte var lampor och hade en ful gjutskarv, vilket Jakob påpekade. Vad de är bra för och till vem har vi ingen aning.


Vi tog även en tur till den lyxiga Stanfordgallerian som har ordningsvakter på Segways, små konstiga fordon med två hjul. Det var inte särskilt respektingivande.


På vägen hem såg vi en bekant syn. Detta måste undersökas, en svensk frizon måhända?