Man har inte kommit iväg innan man får lite strul med hur folk är på olika platser på jorden. Igår fick jag ett mail på lådan där jag kunde läsa "AIPT application for Lars Stenetorp", jag hoppade högt i stolen. Lars, är min far och inte under några som helst omständigheter den som skall åka.
Det hela visade sig bero på hur man skriver namn i olika delar av världen. AIPT hade läst Lars Erik Pontus Stenetorp på mitt pass (sedan att jag skrivit korrekt med first och additional names i formuläret ska vi inte nämna) och sedan börjat maila runt lite hälsningar till "Dear Lars and Carl" innan jag lyckas sätta P för hela det lilla upptåget. Man kan bli nervig för mindre.
Saturday, May 31, 2008
Wednesday, May 28, 2008
Osäkerhet och det stora äventyret
Efter tre år av studier sitter man här, terminen är visserligen inte avklarad helt, men nästan. Men vi tar väl det hela från början, i och med att det är den första posten. Det hela börjar med en kväll på den nördigaste av alla nördiga pubbar på KTH-campus, den börjar på datas pub och sitta-och-drägga-lokal ESCapen.
Jag och några vänner satt i lugnan ro under den liviligaste av pubrundor när Leo (se galen äldre teknolog) dyker upp. Han börjar tala med oss om att han behöver begåvade dataloger att skicka över oceanen till någon ställe han kallar Silicon Valley. Han har själv varit där och känner en av mina vänner (se Carl, jämnårig men också galen teknolog). Både jag och Carl visar intresse, simsalabim vi ska skicka CV till Leo som sedan skall angna ett email med dem och se om företaget i det stora landet i väster nappar (dvs. är vi saftiga nog?). Detta var september förra året.
Efter lite turer verkar det som om om företaget är intresserade, det rör sig om sex månaders internships (typ betald nästan praktik fast mer lattjo och låter coolare och även mycket mer cash), det betyder sex månader iväg från studierna men vad sjutton tänker jag och Carl "det blir nog en upplevelse för livet". Vid jul är en av de få svenskar som jobbar på företaget hemma i Sverige och talar lite med oss. Han verkar tycka att vi är ena trevliga filurer (tror jag, man vet ju aldrig, jag tyckte han var redigt kramgo i vilket fall som helst).
Simsalabim, runt februari får vi erbjudandet och säger ja. Tiden går, killen vi har kontakt med byter jobb, vi får nya kontakter och turerna går lite fram och tillbaka. Vi får en telefonintervju, Carl talar om tekniska saker, jag snackar bort tiden med massa annat som vad jag gjort i skolan, meh, Carl vann den fajten. Till slut får vi massa roliga papper (se byråkrati eller satan-i-helvete-vilken-ångest-jag-fick-av-de-här-formulären), dessa fyldes i och kompletterades med.
Vi skall flyga, låter trevligt. Vi ska bo på hotell i två veckor (gott!) betalt av dem dessutom (än bättre!) och sedan hitta ett eget boende (jag hoppas på ett hus med apelsinträd och grannar som tuggar tobak och spottar snus). Under tiden skall vi jobba och bli upplärda av deras nuvarande svenska interns (låter lite som man är på The Rock, men men). Den ena av dessa har jag träffat tidigare, han är grymt kvick så det blir inte lätt att leva upp till den standarden (meh).
Så, då sitter man här. Med vad som kan vara ens livs galna äventyr, eller en dyr flygbiljett i sjön och resten av sommaren med nudlar. Dessutom med bonusen att få söka upp studievägledaren och böna på bara knän om att få läsa i höst trots begärt studieuppehåll, om det nu går åt pipan.
Har laddat kameran, fixat bloggen, lämnat in laptopen för sista smörjningen och nu startat bloggen så att nära och kära (även mindre kära och nära får följa med de också även om chargongen kommer vara nördig och lite intim) kan hänga med på en galen färd. Are we going to San Fransisco?
Jag och några vänner satt i lugnan ro under den liviligaste av pubrundor när Leo (se galen äldre teknolog) dyker upp. Han börjar tala med oss om att han behöver begåvade dataloger att skicka över oceanen till någon ställe han kallar Silicon Valley. Han har själv varit där och känner en av mina vänner (se Carl, jämnårig men också galen teknolog). Både jag och Carl visar intresse, simsalabim vi ska skicka CV till Leo som sedan skall angna ett email med dem och se om företaget i det stora landet i väster nappar (dvs. är vi saftiga nog?). Detta var september förra året.
Efter lite turer verkar det som om om företaget är intresserade, det rör sig om sex månaders internships (typ betald nästan praktik fast mer lattjo och låter coolare och även mycket mer cash), det betyder sex månader iväg från studierna men vad sjutton tänker jag och Carl "det blir nog en upplevelse för livet". Vid jul är en av de få svenskar som jobbar på företaget hemma i Sverige och talar lite med oss. Han verkar tycka att vi är ena trevliga filurer (tror jag, man vet ju aldrig, jag tyckte han var redigt kramgo i vilket fall som helst).
Simsalabim, runt februari får vi erbjudandet och säger ja. Tiden går, killen vi har kontakt med byter jobb, vi får nya kontakter och turerna går lite fram och tillbaka. Vi får en telefonintervju, Carl talar om tekniska saker, jag snackar bort tiden med massa annat som vad jag gjort i skolan, meh, Carl vann den fajten. Till slut får vi massa roliga papper (se byråkrati eller satan-i-helvete-vilken-ångest-jag-fick-av-de-här-formulären), dessa fyldes i och kompletterades med.
- Ett brev om hur bra det vore för mig att åka till landet i väster
- Ett brev från en professor om hur jäkla bra man är
- Kopia av pass (som givetvis hade gått ut så man fick fixa nytt)
- Bevis på att man talar engelska, kurser eller certifikat (inget bevis på att man talar amerikanska dock, sweet)
- Papper om att man verkligen studerar där man säger att man studerar
Vi skall flyga, låter trevligt. Vi ska bo på hotell i två veckor (gott!) betalt av dem dessutom (än bättre!) och sedan hitta ett eget boende (jag hoppas på ett hus med apelsinträd och grannar som tuggar tobak och spottar snus). Under tiden skall vi jobba och bli upplärda av deras nuvarande svenska interns (låter lite som man är på The Rock, men men). Den ena av dessa har jag träffat tidigare, han är grymt kvick så det blir inte lätt att leva upp till den standarden (meh).
Så, då sitter man här. Med vad som kan vara ens livs galna äventyr, eller en dyr flygbiljett i sjön och resten av sommaren med nudlar. Dessutom med bonusen att få söka upp studievägledaren och böna på bara knän om att få läsa i höst trots begärt studieuppehåll, om det nu går åt pipan.
Har laddat kameran, fixat bloggen, lämnat in laptopen för sista smörjningen och nu startat bloggen så att nära och kära (även mindre kära och nära får följa med de också även om chargongen kommer vara nördig och lite intim) kan hänga med på en galen färd. Are we going to San Fransisco?
Subscribe to:
Posts (Atom)
