Mycket på gång

Så, hur gick det då? Historien fick ju inte ett slut?

Jo, det gick till slut. Med hjälp av den alltid så hjälpsamma Carl fick jag in mitt DS2019 till ett vänterum där jag hölls fången med andra misstänkta. Department of Homeland Security satte mig att vänta när de letade upp min medsvensk Carl. Sedan blev det bara stämplar i passet och snart var jag åter en fri man i de förenta staterna.

Känslan av att äntligen komma bort från pappersbesväret var underbar. Lika underbar var inte den extra söndagen. Alla former av rutiner var som bortblåsta. Snart somnade jag hemma på sängen, vid en tidpunkt då jag inte borde sova och dessutom vaknade jag inte av klockan. Det tog mig två dagar att komma i fas, ett tips, sov på planet. Undvik dessutom barnfamiljer i närheten om du saknar öronproppar.

På jobbet kom ofta frågan "Hur var Japan?", man kan ju inte förändra den man är så svaret blev alltid "Annourlunda.". Jag gav Carl den billigaste japanska whiskyn jag kunde hitta, den var tydligen inte så bra. Jobbet fick en väggbonad och en flaska torr Sake, ett japanskt risbrännvin.

Papperstrul, löst?

Jag har biljetten nu, ska strax genom säkerhetskontrollen. Har bett Carl att ta med sig mitt DS2019 till flygplatsen. Snart ska jag försöka sova, först mat bara och ombord på planet. Kanske kan jag lyckas få dygnet i fas tillräckligt raskt för att slippa problem denna gång. Fick tala med en herre från amerikanska ambassaden som sa att allt verkade i sin ordning, vilket det var. Vi får väl se när jag landar.

Papperstrul

Sitter just nu på Narita, flygplatsen i Tokyo. Har underbara åtta timmar till dess att jag får flyga till USA. Jag sov inte mycket inatt, mina kära kamrater i rummet snarkade som attan och det var varmt. Dessutom så visste jag att morgondagen skulle bjuda på lite roliga problem, mer om detta nu.

Det finns ett papper, DS2019, tror jag nämnt det tidigare. Detta papper tillsammans med mitt Visa, som sitter inklistrat i mitt pass, är ett bevis för att jag får komma in i USA som intern och bli tränad. Om man under sin tid i USA vill lämna landet och återkomma måste DS2019 först signeras av en person från AIPT. Detta hade inte jag ordnat och det blev lite hektiskt när jag skulle åka, men i slutänden sa AIPT att jag skulle åka men att jag skulle få ett mail med ett intyg som jag skulle via upp när jag åkte tillbaka. Bra, tänkte jag. Inget kan väl gå fel nu? De enda som ska kolla på pappret är de amerikanska myndigheterna och de kommer förstå jargongen och vad det rör sig om.

Naiv som man var trodde man ju det, men när jag kom till Itami, en av två flygplatser i Osaka, blev det omedelbart problem. "Åka in på ett J-1 Visa, då ska du ha DS2019 och vi vill helst använda den fina streckkoden som finns på pappret", de som säger detta är inte amerikanska myndigheterna utan ANA, ett japansk flygbolag. Jag försöker förklara och kan inte göra detta på japanska utan det blir omedelbart problem. Jag får tala med en person med högre befattning och bättre engelska och de informerar mig om att de inte kan verifiera detta med United som är det flygbolag jag skall flyga med till USA från Tokyo. De har nämeligen stängt just nu. Jaha, tänker man, tack för den. Så jag får bara biljetten till Tokyo och skall tala med United när jag kommer fram.

Flyget till Tokyo tar inte mer än en 1 1/2 timmar och snart står jag på Narita och märker snabbt att United har stängt även här. Det slutar med att jag får ringa dem och de ber mig vänta tills de öppnar, 2 1/2 osäkerhet serverat på ett fat. Fortsättning följer, 1/2 timme kvar nu.

Den sista dagen, Japan

Inga bilder idag, kameran fick vila och jag ägnade mig åt annat. Gick upp tidigt och tänkte ta mig till Hiroshima, det skulle gå på två timmar med Shinkansen (snabbtåg). Jag kom dock snabbt på andra tankar när jag fick se prislappen, 22'000 Yen tur och retur, mer om man ville ha en reserverad stol. Jag kunde inte motivera en blixtvisit, så det fick vänta till någon annan gång.

Jag gick istället runt lite och undrade vad jag skulle ta mig till. Min brevvän hade bestämt deklarerat att hon hade fullt upp med sina studier och att hon inte hade tid med mig. Bittert, ensamt ska det vara. Istället blev det att shoppa lite, köpte en elektroniskt ordbok, engelska till japanska, vice versa. Det är lite komplicerat att manuvrera runt i menyerna på japanska dock, men det går. Fick en snabb lektion av säljaren, så nu kan jag slå upp det mesta men jag vet att det finns tusentals små funktioner jag inte har någon aning om.

Sedan bar det av in till Osaka för att uppleva en storstad en gång till. Eftersom det var fredag så myllrade det av människor. För första gången kände jag att det var just en storstad, och hur mycket värre kan Tokyo vara? Jag letade runt efter souvenirer och krimskrams så att jag skulle vara klar inför hemresan imorgon. Man fick dock akta sig för att få slut på pengar, ville inte ta ut mer Yen än nödvändigt. Några på jobbet hade bett om japansk sprit, det måste jag köpa imorgon efter sista säkerhetskontrollen, man får ju inte resa med vätska nu för tiden.

När jag gick omkring där kunde jag inte låta bli att störa mig på min syn. Jag fick 1.2 på syntestet jag gjorde tidiare och jag har verkligen problem att fokusera på saker långt bort. Jag vet inte om det beror på för lite sömn och mat, eller om jag faktiskt håller på att bli gammal. Det oroar mig lite.

Jag undrade också över känslan av att växa upp här. Hur hanterar man det hela om man vill känna sig unik i ett land som detta? Är ungdomskulturen en effekt av detta? För hur blir man unik och känner sig unik när allt är så lika och alla andra är så många? Jag som kände detta när jag var i Stockholm, här måste det nästan vara kvävande om man hamnar i samma situation.

Mitt skägg är obekvämt långt nu, likaså mina naglar och mitt behov av att ha ett hem och någon att prata med. Mail är väl okej, blogg med, men det ska bli väldigt skönt att komma till USA och träffa Carl. Främlingar, det finns det gott om, och i det här landet är det inte lätt att skaffa vänner utan att man slagit hål på den tjocka yta som finns över det sociala nätverket här. Nåväl, nog om det, sömn sömn, snart skall jag upp igen.

Tolk

Nu skulle de sista turistmålen på listan bockas av. De som inte kunde nås med cykel utan att man spenderade halva dagen på cykel. Först blev det den gyllene paviljongen vid templet Kinkakuji. Efter runt en timme på en buss som sniglar sig fram, var jag där. Jag hade väntat mig lugn och ro, det brukar ju inte vara så många människor vid templen. Ack så fel jag hade.

Först när jag stod vid biljettkön så gick en skolklass förbi, sedan en till och sedan en till. Hela området kryllade nu av japaner som skulle ta foton och posera framför den kända paviljongen. Det fanns inte mycket att göra förutom att le och försöka att ställa sig i kö för att hinna ta några snabba foton. Himlen ville inte spela med, precis som vanligt och hela dagen hängde regnet i luften.



Efter Kinkakuji blev Ryouanji, ett till tempel. Eftersom detta är ett Zen tempel bli det hela lite mer underligt. Allt skulle vara enkelt och rent. Inget skryt eller flams. Trädgården utanför var utförd med mossa som tema. Inuti templet fanns en stenträdgård, det finns 15 stenar, men man kan aldrig se mer än 14 stenar åt gången. Vad detta betyder har det spekulerats i, men man tror att det är för att symbolisera ofullkomligheten hos människan.


Jag tog sedan bussen till sjukhuset, väl där mottog jag mitt formulär och under "Describe your impressions of the patient?" hade jag ett stort "no problem!". Jag suckade och antog att allt nu var bra, även om fåordigheten på utlåtandet var slående. Allt var även på engelska, detta trots att jag sagt och att det stod att japanska gick lika bra. Solen gick nu så sakteliga ner och jag begav mig till mitt "hem" för att stuva undan formuläret så att det verkligen inte kom bort.

Väl där mötte jag Scott, en kanadensare som skulle flytta till Australien med sin japanska flickvän och som inte hade någon aning om hur han skulle försörja sig när han väl kom dit. Jag häpnade en aning och var lagom nyfiken på hur han hamnat i den här situationen. Vi beslutade att äta kvällsmat på en liten restaurang och pratades vid om det mesta mellan himmel och jord.

Man kunde nu tro att kvällen var över med detta äventyr. Men instapplandes på rummet kommer snart en holländare som skulle bli möbelsnickare och en japanska som studerade lackverk. Det skall påpekas att de inte kom samtidigt och att de inte kände varandra sedan innan. Jag får för första gången chansen att prata lite hjärtligare japanska då hon knappt kunde tala engelska. När holländaren inser vad hon gör blir han helt utom sig och börjar leta upp diverse böcker med utställningar han sett. Snart är jag tolk och vi sitter alla fyra nere i den lilla baren. På det hela taget en oväntat trevlig kväll och nyttigt dessutom.

Regn regn

Idag har varit en slö dag. Men låt oss ta det från början. Som utlovat ordnade jag på morgonen lite foton på mitt en-natts-hostel.



För första gången åt jag inte japansk frukost utan hade istället äran att få det som japanerna trodde var en västerländsk frukost. Det var en god approximation men inte helt korrekt. Speciellt korven vette tusan vad de gjort med.

Som bekant var planen att ta sig tillbaka till sjukhuset för att få undersökningen gjord. Vädret var dock uselt, regn igen, och det var inte allt för trevligt att ta sig med buss till sjukhuset. Jag hade dessutom turen att hamna ovanpå hjulet och fick sitta med knäna i ansiktet.

Väl på sjukhuset blev jag väl omhändertagen. Jag fick en kopp, sköterskan log, jag log inte utan såg mest besvärad ut. Jag var dock djupt tacksam för det faktum att jag förstår en del japanska. Fick, lämna ett prov (ni förstår), mätning längd och vikt, blodprov, hörsel, syn, röntgen och sedan tala med vad jag tror var en läkare. Allt verkade frid och fröjd till läkaren började fråga om min lever. Jag förstod ingenting och eftersom läkaren var lika kass som gemene japan på engelska blev det inte mycket bättre. GTO/GPT 3+, jag har ingen aning vad det betyder. Kommer jag dö? Kommer jag bli förkyld? Jag kände mig väldigt förvirrad och orolig. Helst skulle jag tydligen kontrollera det igen och eventuellt utför datortomografi, detta inom en månad. Jag rös och önskade mig insikt i vad som hände.

Lite orolig och nedstämd åkte jag med bussen tillbaka till mitt gamla "hem" i Kyoto. Jag fick stå och slog lite då och då huvudet i hållstången. Bredvid mig fanns fyra stycken högstadiestudenter (flickor) i skoluniform. De verkade undra hur tusan någon kunde vara så lång och jag suckade en aning och tittade ut istället. De fnittrade och höll på och jag såg helt plötsligt en rosa kompaktkamera som de tagit fram. Och... vad tusan håller de på med? Den där är inte riktad mot någon av dem. Snart skickades det runt en kamera och viskades något förfärligt. Slug som jag är uppe från mina nästan två meter kunde jag se en snabb skymt av vad de kollade på när en av dem var oförsiktig. Mitt skrev!? Tre sekunder förvåning och sedan bita sig i läppen för att inte gapskratta. För visst fanns det inget tvivel om vad tusan de fotat för något. Centrerat och i fokus. Och sedan hör man allt om hyfs och sociala regler, måhända, men att uppleva detta kunde jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig. Jag kände mig inte direkt kränkt utan snarare förbaskat road över hur rättfram man kan vara. Jag var även nära att yttra "Blev fotot bra?" på japanska men beslutade mig för att låta barn vara barn och hållas med det som de tydligen roas av. Dagens ungdom, jag säger då det.

Jag var snart tillbaka "hemma" och regnet öste ned. Jag fixade och donade med foton och bloggposter så att jag åtminstone gjorde någon nytta. Oron för resultaten låg dock där och störde. När det blev uppehåll försökte jag bege mig ut men stoppades snart åter av regnet. Det blev inte mer än tidig middag och upptäckten av en konstig skylt där det stod Skåne club. Resten av tiden blev det vila, jag hoppas verkligen att vädret är bättre imorgon.

Regnet på paraden

Upp skulle man som vanligt, inte så konstigt kanske. Men extra viktigt för dagen då jag skulle checka ut och byta hostel. Dessutom skulle festivalen Jidai Matsuri gå av stapeln och jag ville vara där innan tolv. Det hela gick lite blandat. Jag var tvungen att packa och att fixa lite med bloggen, så jag blev sen. Elva var jag utcheckad och nu brann det i knutarna.

Lösningen blev att snabbt ta sig ned till stationen och slänga in allt utom kamera i ett skåp nere vid stationen. Sedan blev det tunnelbana. Det var trång, minst sagt och när jag kom fram hade folk redan börjat flockas. Jag fann snabbt en plats efter att jag försäkrat mig om att den parad som är festivalens höjdpunkt, skulle gå just där jag befann mig. Ett otacksamt tjock molntäcke låg över Kyoto, jag föreberedde mig lite på en upplevelse och oroade mig för om 300 foton skulle räcka, mina extra minneskort hade jag nämeligen glömt på stationen.

Gammal som ung, alla var där och tjoade och tjimmade. Inget kommersiellt jippo dock. Jag hukade mig på knä av respekt för de bakom då jag stod längst fram vid ett räcke innan gatan började. Mina knän och armar skulle dock senare klaga över detta val av position.

Alldeles vid tolv slaget kom det så sakteliga ett tåg. Först kom dock representanter för några länder i en skönhetstävling. Inte de 1300 år av japansk klädsel och historia som jag hoppats på. I nordisk anda fick jag med en svartögd norska.


Och en välklädd koreanska.


Kjollängden på den tjeckiska dräkten är dock i min mening ifrågasättbar. Inget ont om kjollängder, det är upp till bäraren, men nu talar vi en landsrepresentant här.


Det blev dock bättre kort därpå när två tokar glatt skuttade (ja, skuttade) fram med en fana och ett minst sagt långt tåg följde. Jag kan inte skriva så mycket för japansk historia är inte min starka sida. Jag hoppas dock ni kan uppleva lite av känslan av en västerlänning när ni ser ett urval ur den över två timmar långa paraden.



Nedan ser vi en marschorkester och sedan dess trumma. Lite långsammare marsch än jag vant mig vid i Europa.







Och den gladaste av dem alla.



Dessa rödhuvade deltagare var glada och tjoade och tjimmade. De hade ramsor och konster.


Efter dem kom en akrobattrupp och vi ser en deltagare nedan.




Nedan är en princessa, exakt tidsålder kan jag dock inte.









Till och med barn gick i tåget. Är ganska nöjd med bilden.








Halvvägs genom det hela började det dock att regna. Inte för att detta hindrade paraden men jag fick ta skydd under ett träd och fota mellan paraplyer. Jag bara önskar att jag visste mer om det jag såg.

Efter paraden kom jag ihåg att jag saknade frukost, min mage påminnde mig bryskt och jag begav mig till ett mindre ställe som var lite husligt och gammalt. Ingen talar engelska är ju som bekant standard här, detta gällde även denna gång. Jag fick ris och en sked att äta med. Jag klagade och bad att få matpinnar och damerna som ägde stället tittade på mig skeptiskt. Jag påpekade att jag håller på och lär mig och den äldre damen som åt bredvid mig skrattade och jag fick mina pinnar.

Klockan var nu närmare tre och jag visste att en eldfestival skulle börja klockan fyra utanför Kyoto. Vädret hade nu dock blivit en värre så när jag tagit mig tillbaka till stationen beslutade jag mig för att köpa ett paraply och bege mig till ett sjukhus jag fått utpekat på en karta. Jag behöver en hälsokontroll för min ansökan för att eventuellt åka till Japan för studier, denna tänkte jag nu ordna.

Det blev en lång tur, längre än jag trott. Efter runt 40 minuter och lite hjälp av en dam, hittade jag Takedabyouin och fick uppleva något nytt än en gång. Samtliga åtta sjuksköterskor i lobbyn tittade storögt på den västerlänning som nu steg in och ville tala helst engelska men även liten halvdan japanska. Snart fick jag veta att det skulle ta en dag att få alla prover och att jag var välkommen tillbaka imorgon, de hade tydligen stängd ned någon analys som jag inte riktigt uppfattade namnet på och tidig torsdag skulle passa bra.

Nu var klockan riktigt sent och vädret fortfarande unket. Jag gav upp tanken på festivalen och begav mig mot det nya hostellet. Detta skulle dock visa sig vara lättare sagt än gjort. Det låg långt bort och jag lyckades till slut ta mig till en station som låg några kilometer från dit jag skulle. Det var nu mörkt och regnet tilltog allt mer. Jag gick genom ett antal bostadskvarter och upplevde ett Japan som var lite mer rått och verkligt än allt turistigt jag upplevt tidigare. Trafiken var som vanligt extra vild och man hoppade lätt undan för bilar och cyklar.

Jag var snart framme och vilken hostel. Var i stil med en stor japansk villa i trä och nybyggt. Underbart vackert och på mitt rum fann jag en tvilling. En kille som var sjutton år och väldigt lik mig. Vi båda påpekade detta snabbt, hans far var även där, en datavetare. Även om sonen fallit en bit bortom trädet och valt att söka östasiatisk kultur på college.

Sedan var det sova, jag måste verkligen visa bilder på den här platsen men det får dröja tills morgondagen. Det är för mörkt för foton.

Marknad och tusen portar

Jag bor som ni säkert förstår inte ensam på mitt rum här. Nej, jag delar det med flertalet personer. En av dem är en amerikanska som vänligt påminde mig om att det var en stor loppmarknad nere vid Toji templet på tisdagen. Jag fick lite sällskap då hon skulle möta sin vän och hennes familj där.

Som vanligt blev jag lite bitter över ljuset på morgonen och att den enorma pagoden givetvis skulle vara riktigt svår att få bra. Man kan försöka med något innovativt, men det är inte alltid det går bra.


Själva marknaden var enorm. Vi talar i storleken över 1000 säljare och folk så att det räcker och blir över. Jag vandrade runt en aning men handlade inget till en början. Inne i själva templet satt en munk som eldade upp bitar med trä som bar inskriptioner. Böner måhända?


En liten blick in i trängseln längre bort. Väl inne hade man inte svängrum nog för att ta fram kameran.


Innan jag tänkte handla så skulle jag leka lite inne i tempelparken. Efter gårdagens någorlunda lyckade försök med min nya lins så experimenterade jag lite. Notera sköldpaddorna nere till höger. De höstlöv jag hade hoppats på har i stort sett uteblivit, lite ledsamt, men inget jag kan göra något åt.


När jag som bäst stod och testa några vinklar på några rönnbär hörde jag någon ropa. En äldre japansk man med en kompaktkamera från sextiotalet (liknade en av farfars) kom och började konversera på japanska med mig. Jag försökte förstå det hela och hängde med ganska snabbt på att han ville ha en bild av mig när jag fotograferade. Lite underligt kan tänkas och att ta emot information om hur jag skall posera är inget jag övat på. Det hela skulle avslutas med en bild på oss båda som en förbipasserande tog. Han gav mig dessutom en CD som jag inte testat ännu, bilder och musik skapp det tydligen vara. Denna ville han att jag höll upp när vi poserade tillsammans. Jag har nu hans visitkort (jag snickrade ihop ett eget på baksidan av ett av hans) och han heter Uchida, eller Uchida-san som jag känner honom. Denna händelse glider fint in på listan över absurda saker jag upplevt här.

Nu åter till loppmarknaden. Det var lite krimskrams och vindsstädning över det hela. Toppat med mat och godis. Jag letade febrilt efter presenter till diverse personer på jobbet som fått för sig att kräva mig på det. Ska tydligen fixa en väggbonad, en flaska Sake och ev. något godis. Eftersom jag reser lätt så blir det hela lite mer komplicerat. Efter en hel del irrande så fann jag lite av det jag sökte och begav mig tillbaka till mitt hostel. Där vilade jag och drack en hel del, min kropp är lite sliten så den behöver en timmes vila lite då och då.

Jag ryckte till slut upp mig och beslutade att jag ville se Inari. Berget Inari har nämeligen en enorm helgedom med tusen (troligen fler) toriiportar. Väl framme möttes jag av en pampig helgedom men dåligt med ljus bland alla toriiportar. Jag gick genom port efter port, upp upp, efter en hel del svett och gående nådde jag den top som jag hörde vissa beskriva som "jobbigt högt upp".


Jag fick även chansen att se hur man i enlighet med Shinto begraver sina döda. Även om man vid denna helgedom har för vana att ställa små toriiportar vid graven, inte helt konstigt med tanke på platsen för övrigt.


Jag hittade en annan väg ned från berget, fel väg skulle man kunna säga. Jag hamnde i ett bostadsområde, ett ganska rikt sådant tror jag. Passade på att dokumentera lite av hur Japan faktiskt ser ut. En ganska standard japansk villa kan ses nedan.


Eftersom man inte har gatunamn fann jag en karta som besökare kan använda för att hitta den man söker. För varje tomt på kartan finns namnet på familjen boende där, på japanska då givetvis. Om det är praktiskt eller inte att sakna just gatunamn tänker jag inte kommentera.


På kvällen tvättade jag och bokade om så att jag kan bo på samma hostel när jag gjort min korta visit på en annan hostel eftersom denna är fullbokad imorgon. Dagen avslutades något annourlunda, jag trodde jag och en australienare skulle äta en skål med ramennudlar. Istället hamnade vi tillsammans med fyra andra personer på någon form av bar. Jag var inte direkt som fisken i vattnet men kunde socialt korrekt dra mig undan lite senare då jag faktiskt hade en tidig morgon.

Jag och en koreanska som varit en av de fyra andra gick hem och diskuterade lite allt möjligt när vi passerade strippklubbar och annat mindre trevligt i centrala Kyoto. Hon är fotointresserad så jag passade på att visa hur man kan hantera bilder med datorn när vi kom tillbaka. Nu blir det att sova, imorgon ska jag checka ut.

Lite insikter och mer äventyr

Jag kännde mig inte överdrivet motiverad när jag vaknade. Hade ganska snabbt under gårdagen kommit till insikt hur mycket roligare det är att ha någon att tala med när man letar sig fram bland tempel och platser och nu var dagen ensam igen. Dessutom började min kropp känna av lite av allt gående jag utfört de senaste dagarna. Snart kom jag dock på bättre tankar och knep en cykel för att ta mig ut i Kyoto igen.

Man behöver mål för att ta sig fram, även löjliga fiktiva mål kan ge motivation och drivkraft. Målet för dagen blev att skaffa ett antal små religiösa symboler japanerna köper vid templen för en mindre penning. De är små och ganska vackra, även om jag inte sätter något fötroende till att de har någon egentlig verkan.

Väl ute i Kyoto fann jag snart att staden var större än jag föreställt mig. Den lilla södra änden med stationen och de östra delarna jag besökt bleknade en aning i jämförelse med det shoppingdistrikt jag nu for genom. Jag vek av från min norra kurs och beslutade mig för att täcka den sista biten av öst, nordöst det vill säga. Efter en stund fann jag en torii port som var större än jag någonsin kunde föreställa mig. Fyravåningshuset bredvid var litet i jämförelse. Jag hade just korsat en skarv i kartan och kollade febrilt efter vad jag snubblat över. Heian Jingu, en Shintohelgedom i kategorin stor.


Själva tempelgården var bland det turistigaste jag upplevt hittils. Detta hindrade mig dock inte från att leka en aning med mitt nya teleobjektiv. Kvinnan nedan bär en traditionell japansk klädsel kallad kimono. Något inom mig säger oftast nej när det kommer till att posta ansikten om de inte är i en folkmassa. Som tur är finns det ryggar, där går min gräns för hur privat jag våga porträttera en främling. Med ett teleobjektiv kommer en hel del ansvar.


Innan man går in i templet skall man tvätta händerna, jag utför dock inte detta. Inte för att jag har något emot själva tvättandet, mer att jag inte känner mig helt hemma i att det skulle vara rituellt att tvätta händerna.


I de flesta tempel i Japan finns det möjligthet att få en spådom på papper. Det är dock stickdragning om vad man får. Om man får en dålig ska man binda fast den i ett träd eller något annat i templet. Detta för att negera den dåliga spådomen.


Här har vi en huvudbonad som shintoprästen bär. Under den liggen resten av munderingen.


Mot en vägg stod nåra fanor som prästerskapet skall bära runt vid olika tillfällen.


Jag var fortfarande nyfiken på vad som fanns bortom tempelgården och fann en entre och betalade för att se trädgården. Det var minst sagt vackert. Vatten, träd och allt annat underbart. Vid det större vattnet fanns en bro med tal (kommer inte ihåg det korrekta ordet just nu). En arg häger och en stor mängd änder som hägern skrek på när de gjorde något som hägern inte tyckte de skulle göra. Så som att väsnas för mycket eller jaga varandra.



På vägen ut kom jag ihåg regeln för att fotografera stora saker, ha med något att jämföra med. Så jag rättade till detta.


Härnäst bar det först av till Okazaki Jinja, när jag kom fram minndes jag guideboken. Detta är en plats kvinnor som har svårt att få barn kommer. Det var mörkt, gammalt och litet. Men riktigt vacker, som om träden slutit sig kring helgedomen.

Därefter gick jag upp för kullen till Konkai-komoyoji, ett budhisttempel. Jag visste att det fanns en kyrkogård och tänkte att jag ville se hur det ser ut i det här landet. Hela området var fyllt med stenar. Tätt packade i något som var en blanding mellan kaos och ordning.


Jag ville helst inte fotografera individuella stenar, men denna var så vacker att jag inte kunde låta bli.


När jag stod där, ensam och solen gick ned. Kände jag hur vinden började blåsa rejält, så som sig bör vid skymningen. Plötsligt hörde jag ljudet av klappande trä från alla riktningar. Varje grav har en träbit nedstucken i en metallställning bakom sig. På denna träbit finns inskriptioner och när vinden blåser låter de på ett alldeles eget sätt. Jag stod still och njöt av min insikt och hur vackert det var.

I raskt takt begav jag mig sen till Yoshida, ytterliggare en helgedom. Fick min sista lilla souvenir för dagen och begav mig hemåt.

Till kvällsmat blev det ramen på en ramenbar inte långt från mitt boende. Jag var ensam med en samling affärsmän som drack och beställde mat. Det var dock en affärskvinna bland dem som verkade kunna hävda sig och umgås med sina kollegor. Efter detta bar det hemmåt mot sängen.

En liten iaktagelse av det här landet. Allt låter, eller pratar. Om det inte pratar eller låter så är det ingen elektronik i det eller så är den trasig. Hissen här är extra pratsam angående upp och ned och vilken våning man är på väg till och är på för tillfället.

En klättring och ett möte

Sitter på rummet och torkar, saknar en riktigt bra handduk för mitt hår. Det kommer inte att bli en så lång post, delvis eftersom jag är hungrig. Delvis för att halva min dag har involverat en annan människa, det känns aldrig rätt att skriva om vad andra tycker och säger. Jag skulle själv inte bli överdrivet glad om någon skrev ned mina ord som jag trodde var mellan fyra ögon, nåväl, låt oss börja.

Jag vaknade återigen tämligen tidigt. Sju, närmare bestämt. Drog mig lite, tog en dusch, skrev posten för igår. Frukost ville jag ha, men inte någon kontinental eller liknande. Kan man få japansk frukost i Japan? Jag frågade i receptionen, fick ett råd, lånade en cykel för 100 Yen i timmen och åkte iväg. Att cykla är helt underbart i Kyoto, även om man får akta sig för trafiken då japaner är lite optimistiska hur nära de vill köra i hög hastighet.

Sukiyaki hette kedjan som serverade frukost. Någorlunda japanskt var det i alla fall. Fick Misosoppa, lax och ris. Var riktigt gott och jag lyckades hjälpa två amerikaner som rumlade in. De hade lite problem med menyn och jag tipsade om att den fanns på engelska (vilket jag dock ej använde, kör stenhårt på "Osusume wa nan desu ka?", "Vad rekommenderar du?")

Sedan cyklade jag mot solen i öster. Jag visste att jag skulle möta min brevvän inne i Osaka klockan två. Har bytt brev med henne i över ett år nu och det vore nästan oförskämt att inte träffas när man är så förbaskat nära. Dessutom hjälpte hon mig en hel del med att hitta en plats att sova, så jag står en aning i skuld till henne. Med detta i åtanke planerade jag inga stordåd utan satte av lite spontant upp för ett av Kyotos berg. Först korsade jag dock en flod och kunde inte låta bli att stanna till och titta.


Härnäst såg jag ytterliggare en skola, japanska skolor är nästan identiska så jag tog en bild bara för att påpeka detta för er. Man ställer sig nästan frågan om det är lag på det här utseendet eller om Japan i ett slag byggde alla sina skolor när idealet för en skola var precis detta. Skylten var prydd med massa kanji (ideogram, bildtecken) men jag tror jag lyckades tyda ut "Kyoto Girl High School", en kanji fick jag dock gissa mig till pga. att skyltmakaren varit innovativ med utseendet på tecknen.


Lite högre upp stötte jag på en helgedom. Ett litet okänt sådant utan turister. I motljuset såg jag en Torii port som kännetecknar Shinto, en av japans stora religioner.



Längre in fann jag en trappa och blev nyfiken, lång och jobbig var den.


När jag nått slutet på trappan tänkte jag lite ironiskt att det skulle vara lagom roligt om det var en trappa till. Strax därpå fick jag så jag teg.


På toppen såg man ut över staden och en lite ganska obetydlig helgedom fanns där uppe. En man bad, så jag ville inte störa utan satte mig ned och vilade mina ben. Någon bild av helgedomen blev det därmed inte och mina ben skakade av utmattning när jag kom ner igen. Nästan 500 trappsteg var det.



Jag hittade sedan ett tempel, med en trädgård och strosade runt. Notera de glada fjärillarna på bilden.


I utkanten av trädgården fann jag små stenar som var klädda i något som påminnde om kvinnokläder. Jag vet inte vad det var om.




Slutligen hittade jag ett mindre vattendrag som rann genom ett bostadsområde. Allt var lugnt, stilla och vackert.


Efter en timmes vila begav jag mig in mot Osaka. Jag skulle till en station som hette Tennoji och hade skrivit av mötesplatsen i kanji så att jag kunde fråga. Uttalet hade jag inte en susning om. Såg bara att det stod "mitten utgång biljett" sedan blev det än mer komplicerat.

Jag hade sagt att jag skulle ha en T-shirt med "Professor Science" skrivet på den och en dinosaurie med en doktorshatt i bakgrunden. Tänkte att det var ett säker kort att ingen annan hade en sådan. Snart träffade jag min brevkompis, vi åt Takoyaki (friterad bläckfisk) och kom överens om att vi skulle åka till Nara. Blev lite turistigt, en hel del prat, sedan att jag fegade ur och talade engelska mestadels var mindre bra. Det känns bara så svårt att uttrycka sig på japanska när konversationen rör vid mer komplicerade saker än vädret. Jag hade i varje fall trevligt, sedan att det är långt svårare att läsa av den andra människan, tja, jag tror det var ömsesidigt, men vad vet jag.

När natten närmade sig sade vi adjö innan tågen slutade gå och jag var ensam igen. Jag som alltid trott jag varit en ensamvarg har fått lära mig en hel del om mig själv den senaste tiden. Jag behöver verkligen andra människor och det utbyte av tankar och åsikter de ger. Utan det, mår jag inte lika bra.

Nu skall jag till Sukiyaki, sedan cykla runt i Kyoto och fotografera gamla byggnader och saker. Förhoppningsvis blir även idag en bra dag.