Ta med mig till bollspelet

Efter varje stor "Release", gick vi igenom det ordet tidigare? Nåväl, milstolpe i produktionen får duga. Så har LucidEra en tradition att göra något trevligt, hela företaget då. Det velade lite fram och tillbaka mellan att gå till någon bar eller vara på stranden vid solnedgången och grilla. Men helt plötsligt som en blixt från klar himmel kom förslaget att vi skulle gå och se på baseball. Ni kan ana hur jag kände mig, inte direkt så att jag har en läggning för sport och jag muttrade lite till Carl om att nu gick det väl allt liteväl utför i kvaliten på förslagen.

Men, baseball blev det. Det enda jag visste riktigt om sporten var att en match tog runt tre timmar (tre! värre än fotboll!) och att det liknade brännboll. Först blev det dock drinkar och lite mindre matig mat inne i San Mateo och sedan skulle vi ta tåget in till San Fransisco. Jag fick två drinkar, en Shirley Temple och en Margharita, inga höjdare, som vanligt med alkoholfria drinkar för min del. Maten var bland annat friterad hummer, en lite bit, liten liten, inte en hel hummer. Arbetskamraterna var trevliga och stämningen god. En av dem gav mig och Carl en lektion i baseball, det verkade inte överdrivet svårt.


Matchen börjar som så mycket annat med nationalsången, inte något hurrande för min del där, men men, vissa saker ska tydligen göras. Efter detta började matchen utan att jag märkte det och hela händelsen vände till något positivt. Baseball är folkligt, säga vad man vill om amerikansk kultur men människorna verkar kunna gå ut och umgås. Det beställdes pommesfrittes, jordnötter och öl. Det pratades och tjoades, det vi märkte minst av var matchen.


Det slutade med att jag köpte en keps (som lämpar sig väl när jag fotar och inte kan ha solglasögon) och hurrade med arbetskamraterna och fick ett minne för livet. Så det kan gå... de förlorade, men vem bryr sig? Vänner har man ändå.


P.S

Angående postnamnet, kolla.

Krigsfåglar

Som vanligt skulle man iväg någonstans under helgen och precis lika vanligt så var det inte jag utan Carl som lyckats hitta något intressants mål att åka till. Cirka två timmar innåt landet skulle det finnas en gammal flygbas med ett museum med plan. Vem kan motstå lite flygplan en lördag som denna?

Varmt var det och vår lilla Toyota gjorde oss uppmärksamma på exakt hur illa den tyckte om vägskicket, men fram kom vi och vi strosade snart bland plan från andra världskriget. Som sann anglofil visste jag att det fanns en Vulcan i området, ett kärnvapenbestyckat brittiskt flygplan. Carl höll ögonen öppna efter en B-52;a.


När jag var liten byggde jag modellplan som dessa, Carl och jag diskuterade tämligen livligt rörande vad som var vad och hur enorma de interkontinentala bombarna var.


Även lite modernare flygplan fanns, de nyaste från åttiotalet. Dessutom var det någon form av dag då man tagit dit extra mycket veteraner och frivilliga. Det gavs tillfälle att se inuti planen om man ville och golfbilar med flottister kunde då och då komma rullande.


Efter några timmar i gassande sol och en läsk i souvenirshoppen bar det hemåt igen. Ytterliggare en lyckad lördag, mer bilder kommer dessutom senare.

Oro där hemma

Nej, jag är inte död, men precis som alla andra människor på denna jord jobbar jag på det och kommer troligen att nå det stadiet om ett antal år. Har varit lite fullt upp med jobb och allt. Det blir dessutom svårare och svårare att skriva om saker och ting. Snart kommer jag att få dokumentera trivialtiteter i min vardag. Hur Fussball fungerar, amerikanska övergångsställen och liknande för att ha saker att skriva om. Nåja, oroa er inte, detta inlägg blir dock lite nördigheter, sedan skall jag ge bot och se till att det blir mer seriösa saker.

Man blir lite känslomässig när man ser saker som påminner om saker där hemma. Så man fotar dem.


NADA är min skola på KTH... och efter fotot på fotot på Nada så har jag ett foto på den någorlunda skygga fisken Nada.


Någon morgon i veckan slår jag på TV;n, nu hände det sig så att en kanal inte sände vad de ville sända. Nedan ser vi en dator som just startat och vill ha en tryckning på tangentbordet för att starta. Detta kablades ut av en lokal kanal i kabelnätet, men men...


Jag har för övrigt börjat läsa lite mer och läser just ny mitt signerade exemplar av Fuglesangs "13 dygn i rymden efter 14 år på jorden". Jag försöker att läsa minst 30 sidor om dagen, det är ju både allmänbildande och kul. Jag kan berätta lite om hur det gick till med den där signeringen. Fuglesang är gammal KTH;are och har varit aktiv inom Fysiksektionen på KTH. Tydligen har han spexat lite och på en av mina professorers rum sitter en signerad bild av Fuglesang i rymddräkt med texten "Mera spex!".

Jag råkar också vara medlem i en förening vid namn Vetenskap och Folkbildning som Fuglesang också är medlem i. Styrelsen bad Fuglesang om en föreläsning och vid denna föreläsning tog jag med mig min nyinköpta bok. I vanlig Pontusmaner försökte jag vara social och pratade lite om affischen jag sett och Fuglesang skrockade en aning, det kom fram att jag studerade data och innan jag visste ordet av hade jag "Lycka till med datastudierna på Teknis" i min bok, vilket jag inte riktigt tänkt mig. Jag kan rekommendera boken, nyfiken som man är på hur det är att vara en av de få som får åka upp i rymden så finns det tonvis med detaljer. Det är faktiskt förstå gången på flera år jag faktiskt läser något på svenska.

En tur bland kullarna

Efter det lyckade experimentet att åka till Cupertino och träffa Hammond så tänkte vi dagen därpå att vi skulle göra det igen. I vanlig ordning kom vi iväg sent men var snart inne i den lya som Appleinternsen kallade hem. Det var dock bara två kvar, Hammond och en godhjärtad amerikan vid namn Chuck (han hette dock egentligen Charles). De två ville eventuellt cykla, jag tänkte på min kondition samt värmen och var inte lika glad i iden (ja, man kan tänka på sin kondition på det viset också).

Istället tog vi först en tur till Chucks favoritrestaurang, det var mexikansk med en uppsjö av salsor och en god mexikansk läsk. Därpå bar det av upp i de berg som vi så ofta brukar köra bil bland. Denna gång var vi dock långt mer söderut än vanligt. De gräsklädda gula kullarna var riktigt vackra och vi parkerade bilen och tog en tur. Detta ledde bland annat till denna bild eftersom jag hade min stora kamera med mig.


Det kan nu vara på sin plats att förklara skillnaden mellan bilder jag tar med min mobilkamera och min lite dyrare Canonkamera. Med mobilkameran berättar jag en saga om nördar som lever ett lite annourlunda liv, men den stora kameran jagar jag vyer och perfekta bilder. Även om jag stör mig järnet på det stora grässtrået som sticker upp på denna bild.

De andra vandrade ut i gräset en stund, jag med mina sandaler stannade på den lilla vägen. Det hördes frågor om skallerormar, men Chuck sa att personen i fråga kunde lugna ned sig. Det var dock lite roande när vi gick ut mot vägen igen och såg varningsskylten för skallerormar och bergslejon.


När solen gick ned var vi framme vid Stilla havet och vi kan här se de andra nere vid strandkanten. Om Chuck kan nämnas att han är bland de trevligaste amerikanerna jag träffat. Han klarar av ironi, skämtar gott och skrattar med trots att man inte är politiskt korrekt alla gånger. Synd bara att han och Hammond ska hem snart, två roliga prickar färre på min himmel

Äpplelunch

En av de många fördelarna med att gå på KTH är att man får träffa många trevliga människor. En av dessa trevliga människor är Hammond, som över sommaren av en ren tillfällighet har varit intern på Apple nere i Cupertino (Apple gör bland annat Ipods, datorer och lite till). Nu i veckan blev Carl och jag bjudna på lunch, vi kom fram till att fredag var en bra dag, bad chefen om lov att vara borta lite längre under lunchen och tog bilen ned till Cupertino.

Jag kan inte berätta mycket om vad Hammond jobbar med dock, detta eftersom Hammond inte berättade eftersom anställda på Apple inte får prata om vad de jobbar med. Det hade dock med data att göra.


Själva området där Apple befinner sig känns i mångt och mycket som ett universitetscampus. Folk går och pratar, det är grönt och man har en cafeteria. Maten var billig och eftersom Apples chef, Steve Jobs, äter sushi varje dag (enligt observationen av vår vän) så tänkte jag att den inte kunde vara så pjåkig. Dagens special var snökrabba (vad jag minns är det bara ett finare namn på vad man annars kallar spindelkrabba) och bar namnet Kuni. Den var riktigt god, men någon Steve såg vi inte.


Det var trevligt att umgås lite, som vanligt tog man chansen att reflektera lite över amerikaner och livet med data. Allt fler av alla man känner hemifrån åker, snart kommer vi bara att vara ett fåtal kvar. Jag kommer att sakna möjligheten att ha den enorma bekvämligheten och trygghet som samling vänner innebär.

En annourlunda middag

Nu i veckan åt vi i vanlig ordning ute. Såhär såg vårat kvitto ut.


Jag vet vad jag åt, General Cho's Fläsk, vad jag dock inte har något minne av är att Carl åt en mobiltelefon.

Den internationellt orangea bron

Under helgen som gick tog jag och Carl en tur till San Fransisco igen. Mestadels för att Carl letade efter en väska och hade funnit att en kamerabutik som hade en god uppsättning väskor. Adolph Gasser Inc. hette stället och när man närmade sig butiken blev antalet människor med kameror allt fler. Vi talar då givetvis om systemkameror, digitala som analoga.

Väskmässigt blev det hela inte en succe, butiken hade dock ett brett sortiment av kamerarelaterade saker. Jag behövde, eller snarare, jag ville ha ett polarizationsfilter. Jag fick välja mellan två riktigt fina filter som den äldre expediten presenterade för mig. Jag testade och tog ett av dem. Jag passade även på att fråga om de damkorn jag sett i min sökare. Expediten frågade om han fick kolla, tog bort linsen och kollade in i kameran. Sedan tog han fram lite tryckuft som han hade på hyllan, blåste några gånger in i kameran till min förskräckelse och räckte sedan tillbaka den och log. "Nu är det borta" sade han och påpekade att det ingick med filtret. Efter att ha ställt samma fråga tidigare i en annan affär fick jag svaret att den skulle skickas till Canon i New York och kosta 60 dollar för reparationen, en lite dramatisk men trevlig upplevelse.

Med ett nytt filter måste man ju leka lite. Så vi tog en tur bort till Golden Gate bridge, som vi bara sett på avstånd tidigare. När man ser kort på bron undrar man alltid vart de är tagna. Det verkar som de flesta är tagna från norr, hur kan det komma sig? Förutom det faktum att man då får med staden i bakgrunden så finns det ett lämpligt kullandskap som man kan komma upp på samma höjd som bron och få underbara bilder. Jag kan knappt bärga mig att komma dit i skymningen med ett stativ.


Den här bilden är den första som är tagen med min riktiga kamera. Jag har hittat ett program som jag kan använda på arbetsdatorn. Det är inte lika enkelt och bra som det jag använder i vanliga fall, men det får duga tills vidare.