Avslut

Jag har väntat länge med att skriva mitt sista inlägg. Troligen för att jag inte vetat hur jag på ett bra sätt kan knyta samman ett helt halvår av upplevelser. Men låt oss försöka, för tillfället sitter jag på ett labb på University of Tokyo och ett nytt äventyr har börjat så det är dags för det förra att sluta.

Efter hemkomsten var allt konstigt. Mest av allt så satt mitt jetlag i under mer än en vecka. Jag tror att det hade varit enklare att komma in i livet hemma igen om jag haft lektioner som vanligt och blivit den student jag var innan jag åkte. Nu med exjobbet hängde det mesta fritt och jag kände inte igen mig i det liv jag nu hamnat i. Det blev att bygga från grunden igen.

Jag fick ofta frågan om jag var nöjd, jag har efter mycket grubblande enat mig om ett ja. Jag är verkligen nöjd att jag tog chansen och åkte. På det hela taget har jag lärt mig mycket, inte överdrivet mycket just tekniskt utan om människor och att jobba. Jobba för att lära sig att jobba, underligt uttryck men inte helt orimligt ändå. Jag saknar människorna där borta, de var trots allt mina vänner och kollegor. Jag saknar inte huset och det som amerikanerna trodde var ost.

Kanske återvänder jag en dag, mitt liv är lite för mycket hängandes i luften nu för att jag skall våga mig på att lova något sådant. Ett halvår som svensk i dalen, kan man tänka sig, vem hade någonsin trott något sådant.

Hemåt

Så var det dags. Bankonton stängda, vänner sagda adjö till, väskor packade till bristningsgränsen (och troligen övervikt ännu en gång på flyget) och troligen allt redo. Det enda som är kvar nu på rummet som skall med är datorn och annat som skall ned i axelväskan.

Idag har jag varit på ännu en lunch (frukost för mig) med de på kontoret och sagt hejdå. Företaget har dragit ned än mer på personal, så stämningen verkar lite halvpressad för tillfället. Jag kommer saknar dem, men det är svårt att fokusera på saknad när man har en komplementerande saknad till det land jag kallar hem. Har skrivit mina sista vykort nu och de kommer att landa i brevlådorna där hemma om några dagar.

Jag kom även på att jag inte visat bilder av mitt rum så jag tog några snabba bilder. Det är inte mycket och jag har inte mycket till övers för det. Men som plats att sova åtta timmar varje dag har det dugit.

Och här är skrivbordet där det mesta har skrivits ifrån.


Man skulle kunna tro att det var nog med äventyr för mig nu. Att jag åter skall rota mig i lugnet där hemma. Men för två dagar sedan fick jag besked från universitetet i Tokyo om att jag är antagen. Jag startar den första april i år (ja, jag anser ironin med datumet, men deras skolår startar då). Så snart bär det iväg igen, som jag brukar säga, det kan vara enda chansen i livet. Jag tror inte att jag i mitt yrke kommer yra runt lika mycket, men vem vet.

Under hela min tid här i USA har jag fått automatiserade samtal om att garantin på min bil snart går ut och att jag skall förlänga den. Detta är givetvis bedrägeri men tar både tid och ork att svara på eländet. Idag tänkte jag ge igen och blev kopplad till "säljare" (bedragare). Jag bad dem dra åt helvete (med min lagom arga ton), att jag inte har en bil och att de är en bunt tjuvar (och lite mer grövre saker jag inte säger här). Inte helt osökt la de på och jag blev skrattande kvar på linan.

Ikväll blir det sista turen till vår stammisrestaurang och sedan sent skall vi mot flygplatsen för att tidigt som attan flyga. Vi hörs som senast när jag åter står på svensk mark, åter i den "civiliserade" delen av världen.

Ledighet

Jag gäspar lite lätt och knackare vidare på ett litet projekt jag jobbar på. Jag är ledig och det känns inte så illa det. Man kanske borde ta sig i kragen och göra någon resa eller så men just nu vill jag bara jobba på en förberedelse inför mitt examensarbete.

Under mina nu två lediga dagarna har jag (förutom ett dussin datorrelaterade saker) ordnat lite med rummet och börjat förbereda inför hemresan den 10;e. Längtar hem en aning, mest att få träffa alla jag saknat. På tal om det, det skall vara två svenskar i krokarna som jag gärna skulle vilja träffa. Borde ringa och kolla upp hur det är med dem. Men först blir det att svara på brev och göra sina morgonbestyr som datortok.

Sista dagen

Idag var sista dagen på jobbet, inte bara en lunch eller ett lätt farväl utan på riktigt. Redan i måndags kände jag av att det skulle bli lite konstigt. Jag spenderade veckan med att rensa upp och dokumentera allt det som skulle lämnas över. Sista dagen blev det mest farväl och att rensa upp alla filer som man spritt på allehanda datorer under utveckling och testning. Klockan åtta på kvällen var skrivbordet rent, skärmen ställd i ett hörn, musen ihoprullad med sin sladd, tangentbordet likaså och avskedsmailen skickade.

Alla tackade artigt av en, vissa mer än andra. Man fick tid till att reflektera lite, vad har jag lärt mig? På det tal jag höll strax innan jul, på avskedsmiddagen, så nämnde jag att det var mer en upplevelse att växa som person än att lära sig mer om diverse tekniska detaljer. Det är verkligen sant, jag har insett lite mer vikten av att producera något fungerande och riskerna att fastna i en pedant ångest. Jag har lärt mig hur det är att vara en del i något större varje dag, inte ett öppet projekt så som jag varit tidigare utan ett projekt där pengar är den styrande faktorn, inte sökandet efter en "fri" produkt. Jag har lärt mig en hel del om kollegor och hur komplicerat livet kan bli ibland med inrutade områden och kontorspolitik. Jag kan fortsätta men då blir livet för enkelt för de som kommer arbetsintervjua mig i framtiden och ställa frågor om detta.

När Carl och jag som vanligt var sist från kontoret, utan bil dessutom eftersom vi sålt av den, så var det dags att ordna något nyårsaktigt. Vi tog en rask promenad till den enda affären vi kände till som kunde vara öppen. Det blev en bit kött, som var långt tjockare skuren än vad man sett hemma och än mer ett problem vid stekningen. Lite dricka och snart hade man mat innan tolvslaget. Vi talade en hel del om upplevelsen av att jobba här och skålade in ett nytt år. Kanske med fler äventyr, vem vet?

Julen i väster

Vi kan börja med att konstatera att jag inte riktigt är i julstämning. Jag jobbar ju dessutom på julafton eftersom allt är lite upp och ned här. Men om man tar och mäter stämningen runt omkring då? Hur känner den vanlige amerikanen just nu?

Vi har väl alla hört historier om hur amerikaner spökar ut sina hus, inte sant?


Vi börjar lite lugnt, det är för det mesta vitt ljus med undantag för en liten gran. Jag vill påpeka att majoriteten av husen var helt svarta. Utan ljus.

Kulört, jag finner det mindre tilltalande. Men för all del, det här är inte så extremt även om jag aldrig orkat lägga slingor runt hela huset.


Här har vi något av ett extremfall. Ett av tjugo hus har ett tema i stil med detta. Det blinkar och har sig, ibland finns det även uppblåsbara jultomtar som lyser och bågar av polkagrisar som man skall pasera under.

Så, spökar amerikanerna ut husen mer än vi svenskar? Ja. Spökar alla amerikaner ut sina hus? Nej, absolut nej. Jag finner det mer underligt hur man kan sätta rosetter och kransar på sina stora bilar.


Annars handlar de och det är lite lugnare än julfebern hemma. I varje fall där vi bor. Inne i staden är det säkerligen värre.

Jag har skickat hem en massa julklappar till er där hemma. Även om portot sved lite så måste det göras. För det är väl jul, eller hur? Även om jag inte riktigt känner det.

Vardag

Någon där hemma kanske undrar varför strömmen av inlägg lugnat ned sig. Det har blivit någon form av vardag av livet här. Jobb, lite fritid och sedan sömn. En helg med lite enklare aktiviteter. Det blir inte mycket att skriva om när man lever så.

På senaste tiden har det varit dags att göra klart och göra i ordning allt innan jag skall hem. Imorgon skall vi ha en farvällunch för mig och Carl. Har snickrat lite på innehållet på ett litet tal, inget avancerat eller inövat. Bara innehåll som inte är strikt spontant.

Lussekatter på House of Sweden?

Igår var det den trettonde och ett fan av lussekatter som man är så vill man ju ha lussekatter just den trettonde. Förra helgen lyckades vi få tag på lite glögg från IKEA, även om det var den tamaste glögg jag någonsin smakat. Herrljunga får som bäst en tvåa om inte en etta på en skala från ett till fem. IKEA borde ta in Blossa så att man inte lurar i folket här att vi dricker tunt spädd saft med kryddor. Köpte en låda havreflarn till jobbet, hoppas den kommer att uppskattas. Amerikanerna har ju i min mening för söta kakor så havreflarn blir en välkommen kontrast.

Nej, lussekatter var det. Vi hade hittat ett svenskt konditori på nätet och det stod att de skulle ha lussekatter. Underbart! Strax norr om San Fransisco dessutom och i ett rikt och vackert område. Vi rullade iväg med stora förhoppningar om saffransbröd.

Väl framme fann vi ett kafe med tre kronor i en lite pitoresk stad med hutlösa huspriser och en utsikt mot San Fransisco och Golden Gate. Vi steg in i värmen från kylan (eller, ja, kyla som i kyla i norra Kalifornien, det vill säga kring strax över nollstrecket). Där inne satt en familj och två killar stod bakom disken. Jag försökte be om en "Loosekaatt" och fick ett frågetecken till svar. "Traditional Swedish saffron bun"? Icke... de var lika svenska som jag vet inte vad. Jag fick troligen samma känsla som en italienare som går in på Pizza Hut. Jag svor lite lätt något om två timmar i bil för detta? Carl tog det lite lugnare och tog en "Danish" (wienerbröd). Jag lyckades skaka av mig besvikelsen och tog en kokoskaka och en mazarin.


Det var gott, men vad ni än gör, förvänta er inte saffransbröd på House of Sweden. Eller något annat svenskt för den delen. Min mor har i varje fall lovat att ha några lussekatter nedfrusna tills jag kommer hem.