Hemåt

Så var det dags. Bankonton stängda, vänner sagda adjö till, väskor packade till bristningsgränsen (och troligen övervikt ännu en gång på flyget) och troligen allt redo. Det enda som är kvar nu på rummet som skall med är datorn och annat som skall ned i axelväskan.

Idag har jag varit på ännu en lunch (frukost för mig) med de på kontoret och sagt hejdå. Företaget har dragit ned än mer på personal, så stämningen verkar lite halvpressad för tillfället. Jag kommer saknar dem, men det är svårt att fokusera på saknad när man har en komplementerande saknad till det land jag kallar hem. Har skrivit mina sista vykort nu och de kommer att landa i brevlådorna där hemma om några dagar.

Jag kom även på att jag inte visat bilder av mitt rum så jag tog några snabba bilder. Det är inte mycket och jag har inte mycket till övers för det. Men som plats att sova åtta timmar varje dag har det dugit.

Och här är skrivbordet där det mesta har skrivits ifrån.


Man skulle kunna tro att det var nog med äventyr för mig nu. Att jag åter skall rota mig i lugnet där hemma. Men för två dagar sedan fick jag besked från universitetet i Tokyo om att jag är antagen. Jag startar den första april i år (ja, jag anser ironin med datumet, men deras skolår startar då). Så snart bär det iväg igen, som jag brukar säga, det kan vara enda chansen i livet. Jag tror inte att jag i mitt yrke kommer yra runt lika mycket, men vem vet.

Under hela min tid här i USA har jag fått automatiserade samtal om att garantin på min bil snart går ut och att jag skall förlänga den. Detta är givetvis bedrägeri men tar både tid och ork att svara på eländet. Idag tänkte jag ge igen och blev kopplad till "säljare" (bedragare). Jag bad dem dra åt helvete (med min lagom arga ton), att jag inte har en bil och att de är en bunt tjuvar (och lite mer grövre saker jag inte säger här). Inte helt osökt la de på och jag blev skrattande kvar på linan.

Ikväll blir det sista turen till vår stammisrestaurang och sedan sent skall vi mot flygplatsen för att tidigt som attan flyga. Vi hörs som senast när jag åter står på svensk mark, åter i den "civiliserade" delen av världen.

Ledighet

Jag gäspar lite lätt och knackare vidare på ett litet projekt jag jobbar på. Jag är ledig och det känns inte så illa det. Man kanske borde ta sig i kragen och göra någon resa eller så men just nu vill jag bara jobba på en förberedelse inför mitt examensarbete.

Under mina nu två lediga dagarna har jag (förutom ett dussin datorrelaterade saker) ordnat lite med rummet och börjat förbereda inför hemresan den 10;e. Längtar hem en aning, mest att få träffa alla jag saknat. På tal om det, det skall vara två svenskar i krokarna som jag gärna skulle vilja träffa. Borde ringa och kolla upp hur det är med dem. Men först blir det att svara på brev och göra sina morgonbestyr som datortok.

Sista dagen

Idag var sista dagen på jobbet, inte bara en lunch eller ett lätt farväl utan på riktigt. Redan i måndags kände jag av att det skulle bli lite konstigt. Jag spenderade veckan med att rensa upp och dokumentera allt det som skulle lämnas över. Sista dagen blev det mest farväl och att rensa upp alla filer som man spritt på allehanda datorer under utveckling och testning. Klockan åtta på kvällen var skrivbordet rent, skärmen ställd i ett hörn, musen ihoprullad med sin sladd, tangentbordet likaså och avskedsmailen skickade.

Alla tackade artigt av en, vissa mer än andra. Man fick tid till att reflektera lite, vad har jag lärt mig? På det tal jag höll strax innan jul, på avskedsmiddagen, så nämnde jag att det var mer en upplevelse att växa som person än att lära sig mer om diverse tekniska detaljer. Det är verkligen sant, jag har insett lite mer vikten av att producera något fungerande och riskerna att fastna i en pedant ångest. Jag har lärt mig hur det är att vara en del i något större varje dag, inte ett öppet projekt så som jag varit tidigare utan ett projekt där pengar är den styrande faktorn, inte sökandet efter en "fri" produkt. Jag har lärt mig en hel del om kollegor och hur komplicerat livet kan bli ibland med inrutade områden och kontorspolitik. Jag kan fortsätta men då blir livet för enkelt för de som kommer arbetsintervjua mig i framtiden och ställa frågor om detta.

När Carl och jag som vanligt var sist från kontoret, utan bil dessutom eftersom vi sålt av den, så var det dags att ordna något nyårsaktigt. Vi tog en rask promenad till den enda affären vi kände till som kunde vara öppen. Det blev en bit kött, som var långt tjockare skuren än vad man sett hemma och än mer ett problem vid stekningen. Lite dricka och snart hade man mat innan tolvslaget. Vi talade en hel del om upplevelsen av att jobba här och skålade in ett nytt år. Kanske med fler äventyr, vem vet?