Hemåt

Så var det dags. Bankonton stängda, vänner sagda adjö till, väskor packade till bristningsgränsen (och troligen övervikt ännu en gång på flyget) och troligen allt redo. Det enda som är kvar nu på rummet som skall med är datorn och annat som skall ned i axelväskan.

Idag har jag varit på ännu en lunch (frukost för mig) med de på kontoret och sagt hejdå. Företaget har dragit ned än mer på personal, så stämningen verkar lite halvpressad för tillfället. Jag kommer saknar dem, men det är svårt att fokusera på saknad när man har en komplementerande saknad till det land jag kallar hem. Har skrivit mina sista vykort nu och de kommer att landa i brevlådorna där hemma om några dagar.

Jag kom även på att jag inte visat bilder av mitt rum så jag tog några snabba bilder. Det är inte mycket och jag har inte mycket till övers för det. Men som plats att sova åtta timmar varje dag har det dugit.

Och här är skrivbordet där det mesta har skrivits ifrån.


Man skulle kunna tro att det var nog med äventyr för mig nu. Att jag åter skall rota mig i lugnet där hemma. Men för två dagar sedan fick jag besked från universitetet i Tokyo om att jag är antagen. Jag startar den första april i år (ja, jag anser ironin med datumet, men deras skolår startar då). Så snart bär det iväg igen, som jag brukar säga, det kan vara enda chansen i livet. Jag tror inte att jag i mitt yrke kommer yra runt lika mycket, men vem vet.

Under hela min tid här i USA har jag fått automatiserade samtal om att garantin på min bil snart går ut och att jag skall förlänga den. Detta är givetvis bedrägeri men tar både tid och ork att svara på eländet. Idag tänkte jag ge igen och blev kopplad till "säljare" (bedragare). Jag bad dem dra åt helvete (med min lagom arga ton), att jag inte har en bil och att de är en bunt tjuvar (och lite mer grövre saker jag inte säger här). Inte helt osökt la de på och jag blev skrattande kvar på linan.

Ikväll blir det sista turen till vår stammisrestaurang och sedan sent skall vi mot flygplatsen för att tidigt som attan flyga. Vi hörs som senast när jag åter står på svensk mark, åter i den "civiliserade" delen av världen.