För första gången åt jag inte japansk frukost utan hade istället äran att få det som japanerna trodde var en västerländsk frukost. Det var en god approximation men inte helt korrekt. Speciellt korven vette tusan vad de gjort med.
Som bekant var planen att ta sig tillbaka till sjukhuset för att få undersökningen gjord. Vädret var dock uselt, regn igen, och det var inte allt för trevligt att ta sig med buss till sjukhuset. Jag hade dessutom turen att hamna ovanpå hjulet och fick sitta med knäna i ansiktet.
Väl på sjukhuset blev jag väl omhändertagen. Jag fick en kopp, sköterskan log, jag log inte utan såg mest besvärad ut. Jag var dock djupt tacksam för det faktum att jag förstår en del japanska. Fick, lämna ett prov (ni förstår), mätning längd och vikt, blodprov, hörsel, syn, röntgen och sedan tala med vad jag tror var en läkare. Allt verkade frid och fröjd till läkaren började fråga om min lever. Jag förstod ingenting och eftersom läkaren var lika kass som gemene japan på engelska blev det inte mycket bättre. GTO/GPT 3+, jag har ingen aning vad det betyder. Kommer jag dö? Kommer jag bli förkyld? Jag kände mig väldigt förvirrad och orolig. Helst skulle jag tydligen kontrollera det igen och eventuellt utför datortomografi, detta inom en månad. Jag rös och önskade mig insikt i vad som hände.
Lite orolig och nedstämd åkte jag med bussen tillbaka till mitt gamla "hem" i Kyoto. Jag fick stå och slog lite då och då huvudet i hållstången. Bredvid mig fanns fyra stycken högstadiestudenter (flickor) i skoluniform. De verkade undra hur tusan någon kunde vara så lång och jag suckade en aning och tittade ut istället. De fnittrade och höll på och jag såg helt plötsligt en rosa kompaktkamera som de tagit fram. Och... vad tusan håller de på med? Den där är inte riktad mot någon av dem. Snart skickades det runt en kamera och viskades något förfärligt. Slug som jag är uppe från mina nästan två meter kunde jag se en snabb skymt av vad de kollade på när en av dem var oförsiktig. Mitt skrev!? Tre sekunder förvåning och sedan bita sig i läppen för att inte gapskratta. För visst fanns det inget tvivel om vad tusan de fotat för något. Centrerat och i fokus. Och sedan hör man allt om hyfs och sociala regler, måhända, men att uppleva detta kunde jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig. Jag kände mig inte direkt kränkt utan snarare förbaskat road över hur rättfram man kan vara. Jag var även nära att yttra "Blev fotot bra?" på japanska men beslutade mig för att låta barn vara barn och hållas med det som de tydligen roas av. Dagens ungdom, jag säger då det.
Jag var snart tillbaka "hemma" och regnet öste ned. Jag fixade och donade med foton och bloggposter så att jag åtminstone gjorde någon nytta. Oron för resultaten låg dock där och störde. När det blev uppehåll försökte jag bege mig ut men stoppades snart åter av regnet. Det blev inte mer än tidig middag och upptäckten av en konstig skylt där det stod Skåne club. Resten av tiden blev det vila, jag hoppas verkligen att vädret är bättre imorgon.
1 comment:
Ush, vad obehagligt. Hoppas det inte är något allvarligt.
Post a Comment